Det blev inte som jag trodde

Den här isoleringen börjar så sakteliga att kväva mig.

Det känns tydligare och tydligare för varje dag som passerar.
När barnen var små så kunde de hänga på vart jag än skulle. Det var inget konstigt att killarna var med och fikade.

NU är det konstigt om 16 åringen skulle följa med mig till min kompis för att jag vill fika med henne.
Alltså åker jag väldigt sällan bort på kvällstid till en vän.

Eftersom jag jobbar en del kvällar så blir sonen ensam hemma nån kväll i veckan.
Går ibland bra. Går ibland inte alls.
Mina jobbarkvällar gör att jag själv undviker att planera egna aktiviteter de kvällar jag är ledig.
För jag får så satans dåligt samvete de kvällar jag redan är borta.
Rutiner, rutiner. Varje kväll ska helst se absolut likadan ut som alla andra kvällar.

Vilket betyder att jag är hemma för det mesta. Visst åker jag iväg ibland. Blir borta en timme eller så. Ibland bara för att han ska få klara sig själv. Få känna att han själv klarar av det. Lite i taget.

Men. Jag isolerar mig.

Jag hör på andra tonårs föräldrar att de har så många ungdomar hemma hela tiden "och det är så himla mysigt att ha dem hemma".

Hos oss finns inte en enda ungdom. Förutom våra egna söner.
Lillebror blir likadan. Han vet inget annat, eftersom storebror liksom aldrig har visat hur det kan gå till.

Vi kan inte bjuda hem folk hur som helst. För det måste funka med storebror.
Vi kan inte åka hem till vem som helst. För det måste funka med storebror.

Skulle jag och maken mot förmodan åka hemifrån utan killar en lördagkväll så behöver storebror ha en tid då han vet att vi kommer hem.

Det var inte så här jag trodde att det skulle bli när barnen äntligen blev stora.

När barnen var små kunde jag se mig själv några år framåt i tiden. Jag vet att jag då tänkte  medan jag gav all min tid att "jag ger barnen det här nu för snart blir de stora och behöver inte mig längre. Jag får min tid sen".

Men det blev inte som jag trodde.
Jag behövs mer än någonsin ju äldre han blir.

Jag vet att jag tänkte när sonen var liten  att "om jag lär honom det här och det här, så kommer hans svårigheter att försvinna och han kommer att kunna det här snart. Jag visar honom hur man gör så kan han det om några år".

Men nej.

Han lär sig visst.  Absolut gör han det. MIssförstå mig rätt här. Många saker har han lärt sig. Men det tar tid.
Sånt som vi normalstörda bara tar för givet att man kan. Sånt får han träna på varje dag.

Det som tillhör hans svårigheter bland annat är just det här att kunna generalisera.
Lära sig att se ett mönster. Så att säga lära sig av sina egna misstag. Hitta egna lösningar. Att kunna finna sig i en situation som uppkommer helt enkelt.
Han fixar inte det.

Exempel på frågor som kommer flera ggr i veckan:

"Vad säger jag till en  som kliver på bussen som jag bara känner lite ytligt, mamma?"

"Vad säger jag när killarna i klassen skrattar åt nåt som inte jag tycker är roligt?"

"HUr kan jag låtsas vara intresserad av det som mina kompisar pratar om?"

"Hur ska jag göra för att vara lite mer delaktig i samtalen på rasterna?"

"Hur ska jag veta vad jag ska säga när?"

Han vill så hemskt mycket. Men har insett att han inte har förmågan.

Och jag har kommit till den insikten att hur mycket vi än har lärt honom, pratat med honom och visat honom från när han var liten och i 16 år framåt så kvarstår hans svårigheter iallafall.

Han behöver oss mer än någonsin.
Och det är ett otroligt tungt och tufft ansvar.