"Mamma, jag har inte sinnet som kan säga åt mig när det är nog. Som kan tala om för mig att enough är enough. Jag behöver din och pappas hjälp här. Ni måste tala om för mig när jag tex har gjort läxan att det är bra så. Att jag inte behöver göra mer. Att det är dags att släppa för mig. För annars är jag rädd för att jag bränner ut mig snart."
Ok, jag har vetat det länge.
Men ju äldre han blir desto tydligare visar han det.
Vår son är en av de klokaste människorna som jag känner.
Idag kom han ut efter 45 minuter hos sin psykolog på Bup med ögon som glittrade. ( De brukar göra det efter besöken hos honom. )
De hade pratat sonens rastlöshet. Vilken kan visa sig just som hans enorma vilja att alltid göra lite extra vad gäller skolarbetet. Om han har en läsläxa tex så behöver vi alltid räkna ut hur många sidor som han måste läsa varje dag för att hinna till slutdatum. Och visar det sig att han behöver läsa fem sidor, så väljer han att läsa kanske tio sidor. Allt för att ha känslan att aldrig ligga efter. Eller att ha koll på läget.
Ska han göra nio matteuppgifter gör han, om han kan, alltid några fler. Gör han inte lite mer, lite extra så får han alltid ett stresspåslag som heter duga och känner sig otroligt rastlös. Av sin egen press på sig själv. "Jag borde ha gjort, jag skulle ha kunnat..."
Och jag mitt dumma nöt har alltid puschat honom i detta beslut i form av:
"Ja, gör det om det känns bra för dig att ligga lite före." Vilket jag har trott har lugnat honom.....
Idag pratade vi om det här i bilen på vägen hem från Bup.
"Mamma, jag behöver höra dig tala om för mig att mina fem sidor i boken räcker. För säger jag det till mig själv så hjälper det inte. Det måste komma från dig. Min plikttrogenhet som jag har är en jättebra egenskap, men den får inte gå överstyr. Den äter upp mig. Samtidigt som jag har så mycket annat som jag också behöver jobba med, typ kompisrelationerna."
Nu vet jag annat.
From idag ska jag tala om för honom att släppa böckerna när han har gjort det han ska.
Och då kommer vi till nästa utmaning. Hans press på sig själv lär ju inte sluta bara sådär tvärt. Utan det här kommer att bli en läroperiod för oss alla.
När han väl har släppt böckerna så är det ju meningen att han ska känna ett lugn. Att vara tillfreds i det beslutet och känna sig nöjd med det han redan har presterat.
Det blir som sagt nästa steg.
Den här rastlösheten är nåt som plågar honom väldigt. Han har otroligt svårt att hitta på nåt som i hans ögon är meningsfullt att göra. Är läxorna klara, han har tränat klart och klockan är 18.00 så vet han inte vad han ska göra "fram till tv:n börjar".
Där uppstår en rastlöshet och ett stresspåslag kommer som en raket.
Varje kväll samma sak. Varje kväll samma fråga: "Vad ska jag göra nu? Vad är det på tv sen" Och så är han ett plåster på mig.
Han sa idag att han blir lugn av att spela playstation. Men han tillåter sig inte att göra det förrän han känner att "det känns rätt" för honom att spela. Och jag har märkt att det är svårt för honom att sätta sig i sin spelfotölj i sitt rum.
Här ska jag tala om för honom att det är ok för honom att spela tv spel.
Att han verkligen behöver sin återhämtning. För den är enormt viktig för honom. För att klara av nästa dag. För att inte bränna ut sig.
Som denna unga man berikar mitt liv.
Som han lär mig nya saker varje dag.
Älskade barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar