Igår var det föräldrarmöte i lillebrors klass.
Maken skulle ta det hade vi planerat.
Men så ringde han och hade fått förhinder. Det mötet blev alltså helt plötsligt på min lott.
Vilket i sig inte är nåt konstigt. Men jag kände hur trött jag blev när jag o maken hade lagt på luren.
Luften gick liksom ur mig och jag förstod inte riktigt varför.
Men efter en stund kom jag på det.
Jag var tvungen att ringa upp maken och förklara hur jag kände.
Så här.
Tisdagar och torsdagar har 16 åringen fotbollsträningar. Mellan klockan 18-19.30 är jag helt säker på att han står på en gräsmatta och mår jättebra. Han och en kille till, åker till och med ner 45 minuter tidigare till planen för att ha lite kul med bollarna en stund för sig själva. Innan alla andra kommer.
Den tiden har på nåt sätt blivit min oas. Mitt andningshål. Jag vet att han är på en plats där han trivs. Där han mår som bäst. ( OM det inte är match vill säga…)
De andra kvällarna i veckan är han som ett plåster på mig. Hans kvällar är heliga. Vilket betyder att det inkluderar även mig.
Det är under tiden som han tränar som jag kan ta en liten paus. Där jag kan göra vad jag vill.
Lillebror klarar sig på sitt sätt alldeles galant själv. Han är så att säga easy going. Han behöver mig på ett annat sätt än sin bror.
Och när jag då helt plötsligt skulle hoppa in på ett möte blev jag så trött.
Är ni med hur jag menar?
Ja, jag förstår precis. Min är inte som ett plåster, tvärtom kryper han in till sig. Hörlurar på, framför datorns Skype eller något spel, gitarren i knät och stängd dörr. Han tycker att han kan allt och klarar allt. Jag är så trött och jag är så trött på att vara mamma. Jag orkar inte med honom längre. Jag vill att han ska flytta! Förbjudna tankar - inget man säger, men här har vi gått framför honom med macheten i skoldjungeln för att försöka få något slags dräglig tillvaro - det har inte funkat helt såklart. Jag tror inte att det går att få någon bra skola som verkligen funkar. Särskilt inte till en pojke som vägrar att inse att han inte klarar lika mycket som de andra. Det är minsann inget fel på honom! Det är alltid något annat det är fel på. Att han inte blir godkänd i matte trots att vi har haft läxhjälp åt honom och försökt stötta honom på alla sätt - det är inte hans fel - det är klassens eller mentorns eller - ja, inte vet jag, men att han inte gör någonting frivilligt, (trots att det är han som vill gå teknikprogrammet) utan att vi alltid och jag menar ALLTID måste tjata på honom för att han ska göra något alls. Jag orkar inte mer nu! Jag vill inte ha honom här i två år till och få ont i magen varje dag när jag går av tåget på hemväg från jobbet för att jag ska tampas med honom - jag fixar inte det! Visst är det hemskt.
SvaraRaderaMen jag förstår precis hur du menar!
Men åh- sån enormt tuff situation du sitter i!
RaderaÖnskar jag kunde hjälpa dig med nåt. Så här kan du ju inte ha det, förstår ju vem som helst.
Finns det nån på Bup eller nån annanstans där du kan få ventilera det du känner? Dina tankar har jag full försåelse för. Och jag vet att det inte är sånt man delar med allt och alla.
Både du och sonen behöver både pepp och stöd och hjälp!
Ni kan så mycket!
Ni är stora, starka och modiga!
Tror att jag har din mailadress kvar nånstans. Ska verkligen försöka hitta tiden nästa vecka.
Stor kram till dig, MOnica!