Stunden har kommit

Sonen har det såååå himla jobbigt med sin fotboll.
Inte träningarna.
Men matcherna. Det går inte. Han låser sig så kopiöst att ibland måste han ringa återbud i sista minuten.
Hans ångestnivåer är så skyhöga så han måste ducka här hemma för att inte slå i taket.

Så nu har han bestämt sig. Han vill endast träna. Sen vill han ta en paus från matchandet. Han som är i sin livs form. Men att han är bland de bättre i laget just nu spelar ingen roll. Han har kommit fram till att hans hälsa är viktigast av allt just nu.
Hur ska han få killarna i laget att förstå? Hur ska han känna att han minst av allt är en svikare? När han är den mest lojale människa som går i ett par skor.

Han kom hem igårkväll från träningen. Tränaren och han hade pratat en smula om situationen.
Sonen känner att stunden har kommit för att berätta för sina lagkamrater.
Tränare vet redan. Den mannen gör ett kanonjobb!

Nu är det resten av lagets tur.
Så på torsdag efter träning ska han ta sig mod att berätta sanningen.
Att han har två diagnoser som gör att det ibland blir lite svårt för honom i vissa situationer i livet. Varav matcher är ett av de tillfällena.

Han är så jäkla modig!
Han är så jäkla klok!
Han är så jäkla stor i mina ögon!
Han är så jäkla stark!

Sen han var liten har vi kört det som ett mantra framför spegeln.
"Du är stor, stark och modig!", säger jag först.

Han svarar:
"Jag är stor, stark och modig!"

Pappa ska vara med vid sannningens tidpunkt på torsdag.
Och det känns så konstigt.
Jag som har levt med honom i snart 17 år får inte vara med när han så att säga "kommer ut". För pappa är ju en del av laget och det känns mer naturligt, säger pappan.

Men jag vill också vara med.
Jag vill vara med och kunna stötta när han känner att han inte klarar mer. Jag vill vara med när han är stor, stark och modig.
Då vill intejag sitta hemma och undra hur det går.

Mitt ego vill finnas hos honom.