Hade en pratstund med sonen vid matbordet alldeles nyss.
Han tränar en hel del.
Och med tanke på hans tidigare sätt så är jag lite, en anings orolig över att just detta tränandet kan bli tvångsmässig.
Jag frågade honom lite sådär i förbifarten om syftet med hans träning.
Han svarade då att han mår bra av den helt enkelt. Både fysiskt och psykiskt.
Och som om han kunde se mina tankar så sa han även:
"….och det är inte tvångsmässigt, mamma!"
Vi pratade vidare lite granna om ditten och datten.
Och så sa han plötsligt så här:
"….jag mår bra av tränignen. Den hjälper mig att må bra. För vad får jag annars för hjälp att må bra egentligen? Att ha ett osynligt handikapp, mamma, är inte lätt. Om jag hade haft en rullstol hade skolan byggt ramper till mig. Om jag behöver glasögon går jag bara till en optiker. Om jag bara hade ett ben hade ingen sagt åt mig att jag var lat för att jag inte kunde gå uppför trappan. Men när ingen ser det jag behöver hjälp med…."
Lilla gubben.
Han är klok.
Han får kämpa.
Med sånt som ingen kan se,
men som stökar till det alldeles förskräckligt i hans liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar