Ibland måste man chansa

Från torsdagskväll till igår kväll passade jag brorsans underbara barn.
Han och hans fru var på landslagsuttagning i agility i Smedjebacken med en av deras tre hundar.

De bor alldeles för långt borta från oss egentligen tycker jag.  Eller så är det vi som bor alldeles för långt borta från dem. I vilket fall som helst är det utråkigt att inte finnas i närheten av deras finfina familj.
MIn man har alla sina tre syskon med sina familjer, samt sina föräldrar inom samma ort här där vi bor. Så dem har vi möjlighet att träffa näs om helst.

Medan makens familj bor så väldigt nära inpå så finns mina föräldrar på varsin sida om Sverige och brorsan långt söderut. Vi har spridit ut oss kan man säga.

Jag och brorsan träffas inte alltför ofta. Men han finns där. Han är en av få som faktiskt vet om att jag skriver här. Och där jag vet att det han läser stannar hos honom. Han försöker att förstå vad min familj lever i för vardag. Han vill förstå. Även om det är svårt. ( Jag älskar dig, brorsan! )

I allafall.

Våra fyra dagar som barnvakt har gått otroligt bra.
Min mor. alltså dessa barns farmor, var med fram till lördagen och hjälpte till. För på fredagen jobbade jag så det hade inte gått utan hennes insats alls.
Men så är det en sak till.
När våran familj är barnvakt på det här sättet så kan inte vi göra det som en hel familj. Tillsammans. Som kanske andra familjer hade gjort. Som kanske nånstans hade varit det roligaste sättet att barnvakta på. I vårt fall blir bara jag som är barnvakt. För i våran familj finns det andra individer som också behöver sin beskärda del av uppmärksamhet. Inte passning direkt. Men aktivering. Och att det finns nån som kan hålla uppe en del av rutinerna iallafall.
Och på torsdagskvällen hade jag, maken o sonen en sk konferens i sovrummet då sonen behövde oss båda. Då var det bra att mamsen fanns tillhands till de andra tre.

Så denna helg har maken tagit sonens parti och funnits hos honom. Medan jag har kunnat vara med en två-åring och en som snart fyller fem. Samt min mamma. Det var toppen att vara två vuxna på Leklandet tex. Jag tog med barnen dit på lördagen. Och mamma hängde på. Och då kunde jag springa med femåringen överallt där hon ville vara. Och deras farmor kunde samtidigt vara med tvååringen på hans villkor.

Maken och storebror tog bilen till stugan över lördagen. För att kolla in så att våran nya båt låg kvar där vi lämnade den senast. Ja, vi har köpt en ny båt. ( Jätteroligt om somrarna from nu blir varma och soliga.)  Sonen fick övningsköra och de hade en fin samvaro.

Lillebror har haft sin far han med. Även sin mor faktiskt. Annars har han klarat sig på egen hand. Med kompisar och sin fotboll. Sååå mycket enklare. Såååå mycket smidigare.
Ibland tänker jag på att det Inte är klokt hur två killar, stöpta i liksom samma form, ändå kan vara så enormt olika.


Sonen har iallafall fixat de här dagarna fantastiskt. Han har varit glad och pigg. Det var väl på söndagen som han tröttnade på allt ljud, all rörelse, alla människor.
Tur att han har sitt rum att kunna smita ner i när han har velat och behövt.

Och själv är jag jätteglad över att ha rått om mina älskade brorsbarn ett par dagar. Att det har gått  så bra. För alla fyra barnen. De små har inte gråtit efter sina föräldrar nånting, förutom den första natten. Och mina stora har fixat det galant.


Jag tog en chansning!
Det hade kunnat gå hur tokigt osm helst.