Nu har sonen cyklat iväg. Till sin träning. Tittade efter honom. Och jag kände hur det riktigt brann till i hela hjärtat. Dörren gick igen och jag var ensam hemma.
Han försvann på sin Crescent, med hjälmen på huvudet. Han är väldigt ordentlig och använder hjälm när han cyklar. Även om hans kompisar inte gör det.
Vi hade en snabb pratstund vid matbordet innan han stack. Han är redo. Han är klar. Han har bestämt sig. Han ska berätta för sina lagkamrater.
Med sin far vid sin sida. Mer tryggare än så kan det inte bli egentligen.
Under dagens lopp har sonen haft en hel del sms-kontakt med sin tränare om detta.
Det vet jag bara därför att tränaren har pratat med maken. Och maken har berättat det för mig. Sonen har alltså haft en egen kontakt med sin tränare angående kvällen, vilket jag känner som en fantastisk grej.
Och jag sitter hemma.
Med vetskapen om att det är dags att börja släppa taget.
Jättejobbigt!
Huvudet säger att jag förstår det här.
Mitt hjärta vill inget annat än att vara hos honom.
Urtufft.
Just nu känner jag mest för att bara låta tårarna rinna.
Av alla möjliga olika skäl.
För att jag är så stolt över att han själv har kommit fram till det här beslutet.
För att jag är så tacksam över att han har en så underbar tränare.
För att han börjar bli så stor och samtidigt är han så liten.
För att jag inte behövs på samma sätt.
För att det är dags att släppa taget. Vilket ger mig blandade känslor, av både stolthet och glädje, sorg och nån sorts ensamhet.
En mix.
En milstolpe i mitt/vårt liv är på väg att passeras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar