Vårt första möte med habiliteirngen gick av stapeln idag.
Eller verkligen inte vårt första möte på habiliteirngen nånsin. För där har vi varit sen sonen var 2,5 år och fick juvenil artrit - barnreumatism.
Samt med hans utredning i femman och fick diagnosen ADD.
Men för denna gången - med hans nya diagnos Asperger så var detta första gången.
Habiliteringsplaneringsmöte.
Så fint det låter.
Sen får vi se var det leder.
Ett låååångt möte, en och en halv timme. Med frågor. Som vi redan innan hade svarat på hemma. Och sm nu skulle diskuteras igenom.
Sonen skötte det snyggt och svarade otroligt bra på alla frågor. Han är så insatt med vad han själv behöver. Vad han mår dåligt av och vad som är hans tillgångar.
- Du har en skön inställning till det här, sa kuratorn/socionomen plötsligt med ett leende.
Hon frågade honom vad han ansåg om sin diagnos.
- Jag känner att det är bra att jag har fått den. För då vet jag, och har fått svar på en hel del frågor. Jag försöker se allt det som är bra med diagnosen för då känns det lättare än om jag skulle se allt det som är jobbigt med den.
Tror ni att mitt mammahjärta slog hårt och stolt.
Det här svaret betyder inte att han ser allt positivit. För det gör han verkligen inte. Han är en kille som har väldigt lätt att se allt det mörka först. Vilket tar enormt med energi. Men det han menade med svaret var att han har valt att se sina styrkor som en framgång. Istället för att se alla svagheter som ett minus.
Vilken jätteinsikt!
Efter mötet gick vi och tog en välförtjänt lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar