"Hörrni killar, jag har nåt att berätta"

Sonen och pappan kom hem efter träningen.
Som tur var hade jag varit sysslesatt med att skjutsa och hämta lillebror från hans träning så jag hade nåt att göra under tiden medan jag väntade på dem.

Maken klev innanför dörren först. Han gjorde tummen upp lite diskret och viskade att allt hade gått jättebra.
Sonen såg väldigt lugn ut och han gick ner för att duscha.

Då möttes jag o maken i köket.
"Det har gått jättebra! Han har skött det helt själv, utan att jag har behövt hjälpa till. Det han sa var lagom långt, så de inte hann trötta. Och det var lagom kort så det inte uppstod nåt behov för spekulering efteråt."

Då började mina tårar rinna. Av ren och skär lycka och stolthet.
Han ÄR stor, stark och modig!

Senare på kvällen ville sonen berätta själv för mig hur det hade gått.

-Mamma, tränaren samlade alla efter träningen och sen tog jag till orda. Jag började med att säga "som några av er redan kanske vet har jag två diagnoser, en som jag fick i femman och en som jag fick nu i julas. Och det är den som jag fick i julas som ställer till det lite för mig i tävlingssammanhang. Vilket är matchsituationer. Mitt ångestpåslag blir så högt så jag har valt att göra en paus från matchspel.
Jag är samma sorts kille som innan och fotboll är det roligaste jag vet!"

Alltså, kan man göra det bättre?

Maken berättade att alla i laget hade kommit fram till honom efteråt och berömt honom på olika sätt. Några hade sagt att det var modigt. Några hade kramat om honom. Några hade klappat honom på ryggen och alla tyckte det var tråkigt.

Så nu är det ute.
Kanske inte behöver skriva i det tysta mer.

Frågan är nu hur killarnas föräldrar väljer att agera.
Mot mig och maken.