Jag har varit stark så länge

Inte klokt så himla ledsen jag blev helt plötsligt.

Helt utan förvarning.

Vi har varit på landet under hela denna långhelg. Haft det toppen på alla sätt och vis. Fått mycket gjort samtidigt som det har varit lugnt och skönt. Konstigt nog ät det roligare att klippa gräs där än hemma.

Den enda av oss fyra som inte gillade att vi drog till landet över helgen var 14 åringen. G´Han anser att livet är pest och pina för att han var tvungen att hänga med. Att ta med en kompis ville han inte. Vet inte varför. Finns nog olika skäl till det gissar jag.

Men som storebror har försökt få med sin lillebror på allehanda saker under dessa dagar.
Med tålamod, energi och enorm vilja har han försökt med alla medel att få sin lillebror  att tycka om att vara på landet.
Lillebror har varit tjurig, arrogant, urtråkig, snäsig, näst intill otrevlig och storebror har fortsatt med sin energi.
- Mamma, ni har nog en mer vanlig tonåring i lillebror än i mig, sa han till slut. Med ett leende på läpparna. Ibland känns det som om storebrors olikvarande alla andra inte gör honom själv så mycket. Mer bara ett konstaterande helt enkelt. Utan att han själv tycker att det är konstigt.

Nu är det söndag och vi är hemma igen.
Storebrors lag har sin första hemmamatch sen hans avslöjande häromveckan.
Pappa står med på laguppställningen pga av för lite killar som är alerta för tillfället. 43 år ung kanske han får hoppa in och spela med sina gamla killar som han själv har lärt spela fotboll…. Så han måste var apå plats. Sonen ska hänga med och vara den som värmer upp målis och hålla igång avbytarna, fylla på vattenflaskorna och sånt viktigt.

Så att från att för några veckor sen vara bland de bästa lirarna och utvald till lagkapten gick han till att vara på sidan och vara den som gör det jobbet istället.

Idag ska jag ner och kolla på matchen.
Sonen och pappa har redan åkt för att vara med på samlingen.

Och nu kom tårarna.
Varför?

Jo, av så mycket.
Jag är så jäkla trött.
Jag orkar inte vara stark i det tysta längre.

KOmmer det föräldrar fram till mig under matchenoch frågar varför inte sonen är med…..vet jag inte om jag pallar trycket.

Och så vill jag inte känna mig ensam. Fast vi är två……