Sonen kom hem häromdagen och berättade att klassen ska fixa till ett poolparty. Det är visst nån tjej i klassen som har pool och alla är välkomna hem till dem på torsdagskväll mellan 19-20. De som vill får ta med sig tält och ligga över.
Sånt som jag själv tycker är skitkul. Poolparty och sleepover.
Men alla tycker ju inte som jag. Så klart.
Så är det.
Sonen har haft en inre batalj med sig själv angående detta. Han har nånstans velat hänga med kompisarna dit. Men så är det ju fotbollsträning till 19.30 samma kväll. Hans bästis Nicklas struntar i fotbollen den kvällen och drar till poolpartyt istället. Vilket jag har full förståelse för.
Vi har talat om att vi ställer upp och kör när som helst och vart osm helst. Vill han dra efter träningen så kör vi då. Vill han åka innan så drar vi då. Vill han inte sova över hämtar vi honom tidigare. Egentligen kanske allt som vi vill hjälpa till med, istället ger honom ännu mer beslutsångest. Ännu mer velande i hans hjärna. Men som förälder gör man ju allt för att han inte ska vara helt ensam. Vi vill inget hellre än att han ska kunna hänga med i snacket nästa vecka när alla träffas igen. Vi vill inte att han ska ha så att säga missat nåt.
Men vad vi än vill så är det han som till syende och sist tar beslutet själv.
Och nu har han valt. Han går på sin träning och sen stannar han hemma.
Och det är helt i sin ordning.
Den kvällen får han sina föräldrar helt för sig själv.
För lillebror är med isn klass på en Gårdsfest som hans klass anordnar för resten av högstadiet i skolan. - Mamma, räkna inte med mig före klockan 01.00 ungefär den kvällen. För du vet, jag måste vara med och städa och det efteråt.
På föräldrarmötet förra veckan så erbjöd jag mig att hjälpa till under festen då det behövs flera vuxna för att allt ska kunna genomföras.
Lillebror höll på att gå itaket när jag berättade det.
- VARFÖR MÅSTE DU VARA MED ÖVERALLT??? FINNS DET INTE ANDRA FÖRÄLDRAR SOM NÅN GÅNG KAN STÄLLA UPP??
Då kunde jag ju inte svara att jag gör det för att jag är så himla van att behöva vara med överallt. Att jag inte kan nåt annat. Att jag inte vet nåt annat. Det har aldrig funnits några andra alternativ för mig. Förrän nu.
Det jag svarade var att jag ville så gärna vara med lillebror och visa att jag vill hjälpa till även för honom.
- Tack, men det behövs inte, mamma.
Jag mailade hans mentor samma kväll. Jag känner att det är viktigt att lyssna även på honom. Han vill klara sig själv på ett annat sätt. Han börjar bli stor.
Tänk att det kan vara sån enorm skillnad på två killar som från början är stöpta i samma form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar