Den här fotbollen

Klockan är 17.30 och det är söndag.
Sonen är med sitt lag, P-00, på bortamatch en bit härifrån.

Att han gör det här är ju helt otroligt egentligen. Tränare.
Han har kommit den andra tränaren så nära att de två nu mera samåker tillsammans till och från träningar och matcher.
De sms:ar och har egen kontakt. Och det är så himla underbart och jag har ingen aning om vem denna människa ens är.

Förra helgen var han själv med på en B-lagsmatch med klubben. Han hade varit och tränat några ggr "för att känna på det en gång till". Och  blev genast uttagen på denna B-lagsmatch. De hade ont om killar.
Han sa ja, innan vi ens visste om vad som höll på att hända. Vi undrade lite lätt om det är nåt som har ändrats i hans känsla för match sen den sista matchen han spelade fredagen den 12 september 2014. Kommer så väl ihåg den kvällen- det var dagen innan hans födelsedag. Och han ville så hemskt gärna! Med hjälp av psykologen han hade träffat några ggr under den hösten.  Men det gick ju helt åt skogen. Han blev skogstokig under slutminuterna och var nära att visas ut. Och han mådde skit.

Enligt honom själv är det inget som har ändrats egentligen. Han kände bara för att kolla av läget. En gång för alla. För att slippa gå och undra liksom.
En B-lagsmatch långt hemifrån. Och han åkte med laget i gemensam buss. Vi lät honom vara helt på egen hand och ingen av oss följde med för att stötta eller kolla. Det var hans eget beslut att testa, han ville klara det här på egen hand. Och vi lät honom vara.

Hemma var vi knäpptytsta under hela den kvällen, jag och maken. Vi sa knappt ett ord till varandra under hela tiden han var borta. Tur att lillebror var upptagen med annat.
Han kom hem med stans största näsa och blåklocka runt höger öga. En tuff situation vid en hörna visst. Där han inte tänkte ge sig. Och gav igen med samma styrka som han tog emot av den andra spelaren.

"Men det var absolut sista gången! Nu gör jag aldrig mera om det!"

Bra.
Då vet vi.
Och han slipper gå omkring och känna : "Tänk om….."