Igårkväll efter löpningen kom han hem. Helt slut. Och ändå så himla glad.
Han hade varit starkast av dem alla.
Av alla ca 40 personer som var där, var han absolut den starkaste och uthålligaste.
"Mamma, min styrka i de här lägena är att jag inte känner efter. Mitt pannben går in och bestämmer allt."
Sån är han.
Idag har han varit otroligt rastlös.
Och då tar vi en vända med bilen. Han äslakr att övningsköra. Och får han bestämma vart vi ska åka så hamnar vi 100 gånger av 100 på samma affär, XXL. Hans favvohak. Där finns allt av sånt han gillar. Från träningskläder till träningsapparater, från golfklubbor till golfbagar, från jaktkläder till cykelsaker. You name it. Han kan gå där inne i flera timmar. Utan att ens handla nåt.
Han körde hem och han gick ner till sitt rum. Och där är han fortfarande. Med en liten paus för att komma upp och äta en stund. Sen gick han ner igen.
Han övar sig så otroligt mycket på att vara själv. Hitta egna strategier för att klara av sina rastlöshets-anfall och sina ångestpåslag.
Jag ska snart iväg för att träffa en kompis och mysa. Han säger att det är lugnt.
Jag litar på honom. Säger han att det är så. Så är det så.
På det sättet är han lätt att ha att göra med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar