Plötsligt händer det.

Varje kväll sedan sonen var liten har kvällarna alltid varit ett dilemma. Att komma till ro. Att kunna somna.
Det har tagit timmar. Med en ångest-spiral som bara har stegrats för varje minut.
Sedan några år tillbaka äter han Melatonin. Han tar ca 4 kapslar en timme innan sängdags och somnar skapligt lugnt och bra nu för tiden. Om det inte är nåt speciellt som hägrar i faggorna.
Men han vill fortfarande bli omstoppad. Han vill att jag sitter en liten stund på sängkanten och småpratar lite innan vi säger god natt. Samtidigt som när det är dags för mig att gå ut ur rummet så säger han alltid:
"Kom snart". Då menar han att jag ska komma tillbaka om en stund bara för att kolla till honom. Så har vi gjort i åratal.

Plötsligt hände det.

Och det var häromkvällen.
Han sa inte: " Kom snart".
Han sa istället: "Vi ses i morgon!"

"Vi ses i morgon", betyder i mina öron att han känner sig trygg nog att somna utan att jag springer in och ut i hans rum.
Jag gjorde ingen affär alls av ändrandet av ordval utan jag gick och la mig och fick helt enkelt låta bli att gå in till honom. Och det är fan inte världslätt för mamman heller att helt plötsligt frångå just den rutinen.

Men vi gjorde det. Vi klarade det.
Han somnade. Jag somnade.

Tjoho!
Vi tar en sak i taget i vår familj. Det går inte så fort. Men det går långsamt.