Jag lämnade mina vänner efter en fantastisk helg tillsammans med dem.
God mat och underbara drycker hela helgen så det har verkligen inte gått någon nöd på mig. Alls.
MIn telefon har varit tyst. Inga samtal från sonen, däremot några samtal från maken i fredags.
Några meddelanden via facebook är enda kontakten med sonen. Otroligt skönt.
De har haft en toppenhelg utan mig och jag har haft en toppenhelg utan dem.
Men jag behövde bara vara hemma i en timme för att kastas tillbaka till verkligheten skapligt fort.
Tvätt, mat, och planering inför veckan som komma skall.
När maken och lillebror hade gått och lagt sig var det bara jag och storebror kvar i soffan. Klockan var 22.10 och då kom det från hans mun:
"Mamma, skulle inte jag kunna få göra mitt skolarbete här hemma istället för i skolan?"
Han har alltså i sin hjärna tanken att kunna bli en sk "hemmasittare". Finns inte på världskartan var min första känsla. Han har ju redan slutat att gå på fotbollsträningarna. Hur skulle hans liv se ut om han även slutade gå i skolan? Aldrig få chansen till andra människor.....
Min luft bara försvann. Trodde jag hade laddat mina batterier 100% efter en denna helg. Trodde jag skulle kunna ta emot på ett bättre sätt efter att ha varit hemifrån några dagar. Men icke. Känslan i soffan igår kväll var precis som innan helgen.
Det jag snabbt hann tänka innan jag svarade honom var att det mysiga som jag upplevde i helgen bara var då. Den kända klyschan "Njut av nuet" fick plötsligt en ny innebörd. Men så rätt. Mina tre dagar i Sverige var underbara då. Jag hade energi att ha roligt under några dagar. Och jag hade hoppats nånstans att den gick att lagra i några depåer inne i kroppen. Men icke. Det hjälpte mig absolut inte igårkväll i soffan. Den energin var som bortblåst.
Jag gick iallafall upp och hämtade pappan. Ville inte ta denna diskussion med sonen själv så sent på en söndagkväll. Och maken ska nu vara borta i tre dagar så jag ville ha honom med. Han blev lite upprörd över att de faktiskt har haft hela helgen på sig att prata om detta, men att det kom fram först sent på söndagskvällen. Och det var då jag sa till honom att det är ju så här det är, alltid när jag är ensam med sonen så kommer det nåt. ALLTID! När ska maken fatta att det inte hjälper att "bara ta ett snack och sen är saken urvärlden"? Eller "bara bryta mönstret så löser sig allt"?
Under pratstunden nere i soffan kom det fram att sonen vill ha kompisar, men han vet inte hur man gör. Han känner sig så enormt ensam. Han ligger i konflikt med några killar sen länge och känner att han är helt ensam. Han är inte rädd för dessa killar, men de är högljudda, de stör, de pratar inte engelska, han är rädd för att de pratar skit om honom. Inget nytt under solen för våran del utan det är samma sak vi pratar om hela tiden.
Maken gick på om vikten av att sonen själv måste bjuda in till samtal. Om vikten av att sonen själv behöver se sin egen del i samspelet med andra. Vad bidrar han med? Vad utstrålar han? Attityd? Kropssspråk?
Sonen vet allt detta. Frågan är bara hur man gör när man inget annat vill - men inte har förmågan att kunna?
Men maken är helt inställd på att sonen visst kan - bara han vill.
Jag tror inte det.
Och jag menar inte att jag har gett upp. Jag menar bara att jag tror att vi behöver hjälp. För vi kan inte hjälpa honom mera, utan att lägga all skuld på honom själv.
Vi har innerst inne ingen aning om hur man hanterar tonåringar med ADD. Och inte heller hur man hanterar tonåringar med autistiska drag.
Just nu går vi bara på känsla och det vi tror är sunt förnuft.
Men är det verkligen så himla sunt det vi håller på med?
Jag är skeptisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar