Hör och häpna

Hör och häpna! För det gör jag. Häpnar som bara den.

Igår mötte jag upp sonen inne i stan. Han tog bilen och jag gick till min yoga. Han fick ha min bil om han lovade att hämta mig klockan 19.15, efter min yoga.
Det lovade han, och var 10 minuter tidig till och med.

I bilen på vägen hem sa han plötsligt:
"Mamma, gissa vad jag ska göra i morgon kväll?!"
"Det låter spännande", sa jag. "Ska du inte träna?"
"Nej, jag ska ut och käka. Med grabbarna. Vi ska gå på restaurang. Och gissa vem som ringde och beställde bordet??"

Jösses!

Kan ni känna den förvåning som raskt gick igenom min kropp den första sekunden?

"Ok! Så himla roligt", svarade jag glatt. "Var det du som ringde och bokade bordet? Hur gjorde du då?"
"Äh, det gick på 30 sekunder! Vi ska fira att vi alla fyra har fyllt 18 år!"
"Vilken kul grej! Vem är det som har bilen?"
"Vi ska ta bussen!"

Då har killarna kollat in en del restauranger på nätet. Och hittat en som de tycker är i deras prisklass, en som de klarar av att betala själva på. Och så har min son ringt och bokat bordet. Helt otroligt.

Och att de ska ta bussen betyder ju bara en sak.
Att de har planerat att alla fyra ska ta en öl till maten.
"Men jag gör nog inte det, för det smakar ju skit".

Om ni undrar så har de studiedag på torsdag, så de går inte ut och festar på en vardag, gubevars. Det hade sonen aldrig gått med på än.

Jag bara häpnar!
Vad det händer grejer på löpnade band.

Samtidigt som han kommer hem och bryter ihop för svenskan där han inte kan förstå boken de ska läsa av Karin Boye. Jag har kontakt med läraren så ska hon försöka hitta en lösning.