Ett Lidingölopp senare

Har inte riktigt sansat mig ännu efter sonens otroliga bedrift över att ha klarat av hela Lidingölopp-grejen.
Och då tänker jag inte på själva springandet. Det var jag stensäker på att han skulle klara av. Jag tänker närmast på allt annat. Runt omkring. Hela evenemanget.

45000 löpare.
Alla anhöriga.
All annan publik.
Alla funktionärer.
Alla sponsorer.
Allt ljud.
All rörelse.
Allt liv.
Allt det trånga.
Allt det högljudda.
Göra detta för första gången.
Inte veta hur det går till.
All röra.

Två timmar innan start frågade jag honom om han ville gå undan en stund. Vi behövde inte vara mitt i all smet. Men han hade bestämt sig. Han skulle göra detta. Med allt vad det innebar.

Ju närmare start han kom desto tystare blev han.
Ju närmare start han kom desto mer hängde huvudet.
Ju närmare start han kom desto mer blev blicken dimmig.

Precis när vi skulle säga hej då till sonen och hans löparkompis, precis innan de skulle in till sin startfålla kände jag att om jag får ögonkontakt med honom nu så tar jag honom nästan därifrån. För hans blick sa mer än vad han behövde berätta. Mitt hjärta dunkade så att det hördes ända hem till min mamma, tror jag.

Men i de här lägena stålsätter jag mig.
Han märker det inte.

13.20 gick startskottet och de kutade iväg i all världens fart.

Efter 5-6 km såg vi dem första gången.
Då skrek han att han hade "ont som fan". Men han hann aldrig tala om var, för han var förbi på ett ögonblick.

Nästa gång vi såg dem var vid 20 km passeringen. Då var han riktigt sliten.
Hans gudmor stod ca 400 meter före oss i spåret. Hon ringde mig och nästan skrek i telefonen.
"Nu måste ni peppa och skrika på honom för han ser riktigt trött ut!!"

Och det syntes. Huvudet hängde. Tung i kroppen. Framåtlutad ställning. Så sliten.

Vid 25 km såg vi på våra sms-tjänter att hans löpaskompis hade dragit ifrån. Hon var stark som en oxe i spåret. Och hon kom upp på upploppet strax under tre timmar. Otroligt bra gjort.

Sonen dök upp på upploppet några minuter senare. Och där drog han på. Med sin onda höger ljumske, som hade gjort ont för varje lyft av högerbenet sen 5 km. På upploppet var han snabbare än kompisen.

Vi hade bestämt en mötesplats efter målgången.
Jag kom fram. Såg hans hängande huvud.
Kramade om honom. Han som aldrig vill kramas lät sig bli omkramad. Han kröp ihop och la sitt huvud i mina armar. Och började gråta. På riktigt att gråta. Sådär som han inte ha rgjort på flera år.
Hans kropp skakade.
Och allt kom på en gång.
Av lättnad.
Av lycka.
Av stolthet.
Av illamåendet som han hade känt hela loppet pga sin ångest.
Av trötthet.
Av smärta.

Nu var det över.
Han klarade det.
han gjorde det.

Ovh nu när jag sitter och skriver detta så rinner mina tårar.
Av nästan samma skäl som hans i lördags.

Och idag har det varit mössprovning skolan.
Det händer grejer.