Efter den här känslomässiga bergochdalbanan som det har varit den här veckan kan man säga att sonen reagerade med total brist på trötthet igårkväll. Vilket man trodde skulle vara helt tvärtom.
Hans kropp och hela hans hjärna var helt slut, men ögonen kunde inte blunda.
Han la sig som vanligt vid 22.30 tror jag klockan var.
Maken hade somnat för länge sedan. Jag gick och la mig samtidigt som sonen. Lovade att vara vekan en stund till och inte somna ifrån honom.
Efter en timme kom han upp för trappan.
"Kan inte sova! Det går bara inte!"
"Försök en gång till. Du vet att jag är vaken tills du somnar."
Han lommade ner.
Efter en timme till kom han upp igen.
Då hade han börjat bli rikitgt stressad över att inte kunna sova. Klockan närmade sig 01 och han var rädd för att hela dagen i morgon, som idag, skulle bli förstörd.
Jag gick upp och vi tog oss varistt glas mjölk i soffan.
Vi satt där i mörkret och jag lovade honom att det är inte ett dugg farligt att vara vaken ett par timmar nån natt så här. Det är tråkigt, men det är inte farligt. Jag berättade samma saker som jag alltid görnär det här händer.
Att han kommer att somna nångång. Att han aldrig har varit vaken en hel natt tidigare. Att han alltid har somnat. Men att det har tagit olika lång tid.
Det som stressar honom att inte kunna somna är ju att han alltid ställer klockan senast kl 08.00 även på helgerna och då är han rädd att vara alldeles för trött hela dagen efter. Det är det som är nackdelen med hans minutiösa planering på dagarna. Det finns liksom inget utrymme för avvikelser då.
Jag försökte lugna honom att han behöver inte alls ställa klockan efter en sån här natt. Han får faktiskt lov att sova tills han vaknar av sig själv. Det är helt ok.
Och sömnen reglerar sig själv den med. De timmar han missar en sån här natt tar han igen en annan gång.
Jag försökte lugna honom med att han måste inte vara på gymemt exakt kl 09.30.
Det är ok att vara där kl 10 också.
Han var orolig och mamma fick helt enkelt följa med honom ner ntill rummet. Jag tog med mig en filt och satte mig på hans fotända.
Vi fortsatte att prata och jag berättade om en vän jag har som inte sover alls särskilt många timmar varje natt. Och hon mår bra.
Och jag berättade att det är ju väldigt positivt att han själv numera inte har dessa vaknätter alls särskilt ofta.
Att det händer ju otroligt sällan nuförtiden.
Tänk när han var liten och det var svårt att somna VARJE kväll. Att det har funnits en tid då jag faktiskt satt hos honom varje kväll. Det var långt innan melatoninet gjorde sitt intåg i vårat liv.
"Hur länge var jag vaken när jag var liten då?"
"Då var du kanske vaken till 01.00 vissa kvällar. Och det var ju sent då, när du var mellan 10 och 13. Nu är du ju äldre och då blir det automatiskt ännu senare för dig när det här händer."
Efter en stund tystnade vi. Och när klockan var ca 03.00 hörde jag hur hans andetag blev lugnare och till sist somnade han.
Sen fick jag smyga upp och försöka somna själv.
Det var inte så lätt. Skickade ett sms till maken som låg och sov om vad som hade hänt under kvällen och natten eftersom jag visste att han kommer att vakna jättetidigt och då skulle läsa texten.
Och låta mig få fortsätta sova en stund på morgonen.
Zzzzzzz…..
Även nyblivna 18 åringar behöver ha sin mamma vid sängen ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar