Det gick åt skogen

Tiden gick i morse och jag misstänkte att det inte hade gått bra.

Mycket riktigt.
Han kuggade sin uppkörning.
Och var så in i Norden ledsen.
Han skickade ett sms efter nästan två timmar.
"Det gick inte"

Inget mer.

Och min mage knöt ihop sig som en liten hård pingisboll.
Jag ringde honom.
Han grät.
Han hade mått så dåligt.
Han hade på riktigt mått så enormt dåligt och det hade känts precis som vid hans första ( och enda ) sommarjobbsdag tidigare i sommar.
Det gick bara inte.
Till sommarjobbet behövde han aldrig mera gå.
Hur gör man med en uppkörning?
När det enda han vill ha är ett körkort?

Han kör bil som en kung.
Under hans lektioner förra veckan med bilskolan så sa lärarna där att han var redo för uppkörning. Hade han kört upp där och då hade han haft sitt körkort.
Men idag gick det inte.

Han kunde inte ens gå tillbaka till skolan. Farfar fick åka in till stan och hämta honom. De bjussade på lunch, tog hand om sin olyckliga barnbarn och efter jobbet hämtade jag upp honom där.

Och han kan verkligen inte förklara vad det är som händer inom honom när det blir så här.
Han vill ju så gärna ha körkort!
Och han vet att han kan köra bil.

Med körskolan bokade han en ny tid. Nästa fredag. En hel evighet tills dess.
Finns inte på kartan att vänta så länge.

VI ringde till körskolan så fick de boka en tid till oss privat. Det betyder att han får ta sig till och från uppkörning på egenhand och att han får hyra trafikverkets bil för uppkörningen.
Samt att ingen lärare är med under turen.
Det är nu på fredag.

Han tog den.
Men vet inte om han kommer att klara av att gå dit ens. Hur gör man när man inte kan vänta med att köra upp pga ångest? Men man kanske samtidigt inte ens klarar av att gå dit? Man vill, men kanske inte kan…..

Hur gör man då? Kan man få lite anpassning av körskolan? Kan han få köra upp med endast sin läsare osm han känner? Bara titeln på han som skulle godkänna uppkörningen gjorde sonen nervös.

Om ni bara visste hur min sons mående påverkar även mig.
Hela mitt system, hela mitt väsen blir påverkad.
Om jag bara kunde ta över ett uns av hans ångest, hans oro, hans jävla liv nån endaste gång skulle jag göra det utan att tveka.

Jag skulle byta plats med honom ögonaböj om jag bara kunde.

Jag tittar mig själv i ögonen och pratar med mig själv.
Jag säger att jag orkar.
Jag säger till mig själv att det är därför jag finns på denna jord. Att finnas till för sonen. Jag tittar mig i ögonen och ser hur de fylls med tårar.
Jag känner hur de sakta rinner nerför mina kinder.
Jag låter de rinna.
Jag fortsätter att titta mig i ögonen.
Jag förösker att nånstans fylla mig själv med all den styrka jag bara kan uppbringa. För att kunna finnas för honom. För att kunna vara lugnet i hans liv. För att kunna vara den som han kan stötta sig hos.

Jag säger till mig själv att jag kan!