Står mitt på Intersport och börjar nästan gråta

Idag har jag fått kontakt med en ensamstående mamma här i mitt samhälle genom en förening som heter Giving People.
Det är en förening som samordnar hjälp till familjer i akut nöd av olika saker. Det är oftast mat och kläder till barnen som behövs.

I det här fallet handlar det om en ensamstående mamma med två barn, en 11-åring samt en 12-åring.
Nu blev det plötsligt kallt och deras behov var termobyxor, vantar och vinterskor. Samt mat att kunna ställa på bordet.
En ensamstående mamma med sjukdom, nedstämdhet och dålig ekonomi.
Jag kontaktade Giving People och sa att jag kunde hjälpa till. Jag fick kontaktuppgifterna och sms:ade kvinnan. Frågade om listan som föreningen stämde eller om hon redan fått något. Listan var korrekt fortfarande.

Jag åkte till Intersport för att handla termobyxor.
Jag gick där mellan hyllor och galgar och letade. Ett par hittade jag i str 160, i 164 fanns inte tyvärr.
Och mitt bland alla kläder så står en annan familj och pratar med en av personalen.
Det var en mamma, en pappa, en son och som det visade sig två flyktingar. De pratade på engelska och de två flyktingarna provade vinterjackor.
När jag hade botaniserat klart på övervåningen gick jag sen ner till mössorna.
Efter en stund kom även den här familjen ner. De skulle också ha mössor. Och vantar.

Snart stod vi allihopa i kassan för att betala. De var före mig. Och det här var en syn som kändes så oändligt härlig. Att se denna vänliga gästfrihet och den goda givmildhet som den här familjen visade upp var så genuin och så äkta. De två flyktingarna var så tacksamma, de var så lyckliga över sina påsar med sina nya kläder i. Pappan sa med glimten i ögat efter han hade betalat den ena och han hade tackat så hemskt mycket:
"Now you have to carry the bags by your self". Den unga mannen bar sina påsar med stolthet och tacksamhet.

Och där stod jag.
I fullt begrepp att hjälpa en kvinna i nöd, och där stod den här familjen i full begrepp att hjälpa dessa två unga människor i nöd.
Värmen i  mitt hjärta bara bubblade. Jag stod där mitt på golvet inne på Intersport och började nästan gråta av den mänskliga värmen som just där och då omslöt absolut hela atmosfären.
Jag tittade på kassörskan. Även hon var tagen av hela situationen som spelades upp framför sig. Och jag tänkte för mig själv. Att egentligen har man ju ingen aning om vad alla andra ska göra med allt som alla handlar. Vi kanske stod flera stycken där inne med samma agenda för dagen. Vad vet jag?

Jag satte mig i bilen. Lät allting sjunka in.
Sms:ade kvinnan jag hade kontakt med. "Är utanför din port om 15 minuter".
Hennes önskan var att mötas utanför hennes port. Hon ville inte visa sina barn att hon tog emot påsarna.
20 minuter senare kramade jag om en kvinna jag aldrig tidigare träffat, trots att vi bor så nära.
En kvinna jag aldrig har träffat, och en kvinna jag aldrig kommer att glömma.

Hemma fick jag ett nytt sms:
"Verkligen tacksam <3<3<3. Så snällt av dig. Allt blev kanon och kommer verkligen till användning. Ha en fortsatt trevlig helg. Kram"


Och nu sitter jag här.
Och undrar om hon och hennes barn gillar vaniljkringlorna som jag köpte med som lite lördagsmys?