Släppa taget

Jag har börjat släppa taget om sonen.
Jag började för ett bra tag sen när jag började upptäcka att maken tog tag i saker och ting på ett annat sätt än tidigare.
Han blev mer och mer involverad och visade upp en större förståelse för sonen och hans behov.

Jag började helt enkelt att släppa. Lite i taget. Men ändå. Mer och mer.
Ju mer jag släppte desto tröttare kände jag mig, visade det sig. Märkligt kan ju tyckas. Men samtidigt. Nej.

För jag har nog gått på högvarv i så oändligt många år. Det tar enorma krafter att hela tiden ligga steget före, inte bara ett steg utan kanske tre eller fyra i vissa fall. Att förbereda, att vara den som hela tiden fick höra allt från sonen, att vara den som alltid fick åka och hämta i skolan, att vara den som tog alla samtal med lärare, läkare, alla läkarbesök, alla möten.
Framför allt vara den som från när sonen var 6 år försöka få maken med på banan. Att få honom att förstå att jag inte klarade detta ensam, att jag behövde hjälp. Att vara den som hela tiden fick förklara för maken, försvara sonens beteende. Som inte alls alltid gick så bra, då maken hade en alldeles egen agenda där han ansåg att det var jag som var en ängslig och överbeskyddande mamma. Att det var bara att vara bestämd mot sonen så skulle allt fixa sig.
Han fick mig att tveka på mig själv. Samtidigt som jag var helt övertygad att det var nåt annat med sonen.
Att jag var den som stred för att göra en utredning när maken inte ville att omvärlden skulle sätta en stämpel på sonens panna.
Medan jag fortsatte att berätta att med en utredning och en ev diagnos kan han få mycket mera hjälp och stöd och framförallt förståelse från omgivningen. Men nej. Det tog otroligt lång tid innan maken gick med på det hela.
Det var när jag sa att för varje dag du tvekar så mår sonen dåligt en dag för länge, det var då han blev så jättearg på mig och frågade om jag skyllde sonens mående på honom.

Men det gjorde jag ju inte.

Och nu.....nu börjar jag släppa taget.
Och tröttheten kommer över mig som en blöt, tung, äcklig yllepläd.

Och nu när han äntligen är med på samma bana som jag och vi kämpar och sliter, han på sitt sätt och jag på mitt. så kommer makens fråga, eller mer ett påstående från honom att "hur mycket har du gjort vad gäller sonens spanska egentligen? Vad har du gjort åt det här egentligen? Jag har iallafall gjort det här!" Och menar på att han har gjort väldigt mycket.

Och jag tar återigen på mig det dåliga samvetet.
Han får mig återigen att känna mig som en dålig mamma.

Och jag försöker att stålsätta mig. Jag försöker att inte låta det ta fäste inne i mig. Vilket är väldigt svårt. Hans ord sätter sig ändå nånstans. Vad gör jag egentligen? Hjälper jag till tillräckligt?
Ja, det gör jag.
Jag lyssnar på vår son varje dag.
Jag pratar med honom varje dag.
Varje, varje, varje, varje dag. Är jag där.

Och det är ju precis som sonen själv säger. Ibland är det det enda han behöver.
Att nån lyssnar.