Att klara av sin personliga hygien är viktigt

Den personliga hygienen har vi varit väldig noga med sen sonen var riktigt liten.
Sen  han var en liten skrutt har vi duschat , badat och rengjort honom flera gånger i veckan. När han var tillräckligt stor att duscha själv märkte vi ganska omgående att han hade svårt med det här att tvåla in sig och duscha av sig på egen hand. Han stod där mest under strålarna och lät vattnet liksom rinna av honom.
Så vi förstod att han behövde ganska mycket vägledning under det här momentet. Under flera år. Hur man duschar ordentligt helt enkelt. Hur man tvättar håret. Hur man gnuggar in tvålen över kroppen. Hur man sen sköljer av sig. Och att när man är färdig behöver en handduk att torka sig med. Och inte vilken handduk som helst. Utan sin egen handduk.

Och vi har varit väldigt noga med att lära honom att man byter underkläder VARJE DAG.
Nya kalsonger varje morgon. Nya strumpor varje morgon. Och en ny t-shirt varje morgon. Det har gått åt massor av såna kläder och jag har tvättat ihjäl mig för att det ska finnas rena.

Nu när han är stor så sitter de där rutinerna som en smäck.  Under ett par års tid har han nu fixat allt detta på egen hand. Och jag känner att det  har varit värt varenda krona,  det har varit värt varenda minut i tvättstugan för min del. För nu kan han. Och jag ler för mig själv när jag ser honom fixa allt detta varje gång. Jag ler av glädje för att han kan. Jag ler av stolthet över att vi aldrig gav upp. Jag ler av tacksamhet över att han har förstått vikten av sin egen hygien.

Han har till och med lärt sig att para ihop strumporna innan han lägger dessa i tvättkorgen. För det gör han nämligen också. Lägger all sin tvätt i korgen i tvättstugan. På hans golv i sitt rum hittar vi aldrig nån smutstvätt. För han vill ha ordning och reda på sina egna kvadratmeter.

Däremot har han svårigheter att lägga ren tvätt på rätt plats. Vi har sorterat i märkta lådor i hans garderob/byrå där alla kläder har var sin egen plats. Hur lätt som helst kan man ju tycka. Men det går icke. Det är ett moment som tar en sån otrolig energi av honom att han rent av storknar. Så där hjälper mamman sin 18 åring fortfarande.

Och det är ju så svårt att förstå. För oss utomstående. Att det ena går så smidigt. Men inte det andra.