Studentmössan har anlänt!

Asså! Fatta storheten!

Igår kom sonen hem med sin alldeles egna studentmössa. Hans alldeles egna, ytterst välförtjänta mössa. I lådan som mössan kom i fanns även ett glas med hans namn inristat, en penna som ska användas att skriva i andras mössor med samt en tuta.

Helt otroligt att vi har kommit så här långt.
Och jag skriver faktiskt "vi". För det är vi. Sonen har sjävklart gjort det absolut tyngsta jobbet. Med oss tätt i hälarna. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år har vi slitit tillsammans. Sonen - föräldrar - skolan. I nämnd ordning.

Efter 13 år i skolan återstår endast ett par månader.
Det har verkligen inte varit en självklarhet att stå här idag. Många, otaliga är de gånger då det har känts överjävligt. Stunderna har varit enormt många då det har känts oändligt långt just till den här terminen.
Håret har hunnit bli grått på både mamman och pappan.
Rynkorna, både skrattrynkor och orosrynkor, har hunnit sätta sina spår i både panna och vid ögonen.

Tårar har runnit. Hos både son och föräldrar.
Svetten har runnit. Hos både son och vuxna.
Innan vi visste att det var frustration även hans egen situation så hände det att både stolar, böcker och linjaler slängts genom luften.
I låg och mellanstadiet hände det att vi fick dra ut sonen där han satt och gömde sig under skrivbordet när det var dags att åka till skolan. Vi har fått åka akut till skolan under alla år för att lugna, hämta, prata med lärare, fixa och dona. Vi har fått trösta. Vi har fått förklara. Vi har tvingat. Vi har mutat. Jag har velat kramats, men det har inte sonen velat.
Jag har suttit på toaletten och gråtit. Jag har suttit på min sängkant och samlat kraft när jag inte har orkat annat.
Tårar har runnit av ren lycka och stolthet när han har klarat av små, små steg  utmed sin väg genom det som blev hans liv.

Och nu har mössan kommit.
Jag tittar på den där den ligger på bänken.
Och stoltheten känner verkligen inga som helt gränser.

Just nu känns det som om han är den enda i hela världshistorien som ska ta studenten. Min unge! Just nu känns det som om han är den enda som har fått slita överjävligt för att stå där han är idag. Just nu vill jag att hans stjärna ska lysa klarast av alla stjärnor på hela himlen.

Och låt mig få ha den känslan ett tag. För en liten stund.
Snart är jag tillbaka i verkligheten igen.