Ungen kom hem ordentligt från England natten mot tisdag förra veckan.
Han var sååå nöjd och han var sååå lycklig över att fått uppleva det här.
Allting hade gått bra och alla biljetter och alla papper som vi kunde förbereda innan funkade klockrent. Men det hade inte varit världslätt berättade han efteråt. Bara det här att hitta ut ur flygplatsen i Manchester. Att komma ut åt rätt håll, att hitta nånstans nån information angående flygbussar eller nån form av transport medel mot stan.
De tog bussen till slut, och gick av när de kom fram till Portland Street. Men då hade de ingen aning om åt vilket håll på gatan de skulle börja vandra åt för att hitta till hotellet.
Så höll de på under hela resan. Att inte veta, men ta reda på själv.
Och sonen var den som hade skött snacket hela tiden. Det är han som kan engelska. Innan de åkte hade sonen bett sina två kompisar att vara iallafall en smula förberedda på vad de ville uppleva när de ändå var på plats. Vad ville de se? Vad ville de göra osv?
Men det hade de inte gjort. Det var mest bara sonen som hade planer och åsikter om vad det var han ville se och göra. Och de andra hängde på. Och när sonen hade sett det han ville så backade han tillbaka och då hände ingenting. Det stressade honom.
Under lördagkvällen började han att må illa. Så illa att han var tvungen att gå ut för att få en nypa luft. Han spydde aldrig. Men mådde riktigt illa. Det fortsatte under natten och även en bit in på söndagen.
Och det dygnet var jobbigt kan jag säga. Vi misstänkte att det var hans ångest som spökade, men han trodde att det kunde ha varit nåt han hade ätit.
Men då var det svårt att ha honom så långt hemifrån. Men han överlevde.
Och så även jag faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar