I somras fick jag ett meddelande från en kompis. En kompis lite i periferin. Jag har inte umgåtts med henne på tu man hand förut, men vi har lärt känna varandra via gemensamma vänner.
I somras fick jag som sagt ett meddelande från henne.
Hennes dotter hade just fått diagnosen ADD. Och mamman var i det skedet att hon inte visste nånting om vad hon skulle göra nu. Vad förväntas av mig nu? Orkar jag? Orkar vi som familj? Och till saken hör är att de här paret har en son med Downs Syndrom samt utvecklingsstörning. De har fått kämpa hårt för honom och nu vet de att även dottern har svårigheter. Eller det har de vetat hela tiden, men inte trott att det varit en diagnos som lurat i bakvattnet.
Hon meddelade mig och önskade en träff med mig. Hon ville ha samtal, stöttning, vägledning om hur man gör med ett barn som har ett osynligt handikapp. Deras son har ju ett synligt vilket liksom aldrig har blivit ifrågasatt.
Idag hade vi den träffen.
Och som vi pratade. Både hon och jag. Hon var ledsen, hon var trött, hon kände en sorg över det som aldrig kanske blir som de hade önskat eller trott, hon upplever sig själv bitter, hon är rädd för att inte göra rätt, hon är rädd för att det är hennes fel, hon kanske har curlar för mycket, hon kanske har funnits hemma för mycket, hon kanske borde ha jobbat mer, hon kanske borde ha ställt högre krav på sin dotter, alla andra 16 åringar kan ju, varför kan inte våran 16 åring, hon kanske har varit arg för mycket...oj oj så jag kände igen mig.
Det sista jag ville var att komma med pekpinnar. Samtidigt som jag kände att hon ville verkligen ha hjälp, få stöttning i hur att behandla sin dotter.
Jag gjorde så gott jag kunde.
Ibland grät hon. Framförallt när jag talade om för henne vilken bra mamma hon är. Att hon redan nu gör ett fantastiskt jobb. Att hon redan nu vet varför hon gör saker och ting på ett annorlunda sätt än vad andra 16 ådringars föräldrar gör. För att hennes dotter behöver det.
Ibland skrattade vi. Åt situationer som har varit så dråpliga att man inte vet vart man ska ta vägen.
Vi satt på det där vedugnsbageriet i tre timmar. Tre timmar som bara flög iväg. Innan vi satte oss i bilarna för att åka hem så bestämde vi att det här var inte sista gången vi träffades på det här sättet.
När jag kom hem undrade sonen var jag hade varit. Jag valde att köra med öppna kort och berättade att jag hade träffat den här mamman för att deras dotter just hade fått samma diagnos som han själv. Och att hon nu undrade hur de kan hjälpa och stötta sin dotter på bästa sätt.
Min son svarade då så här:
"Då är det bättre att de pratar med mig. Mamma, du kan mycket mer än vad många andra kan. Men jag vet faktiskt bäst hur man kan hjälpa henne!"
Den frasen levererade jag till denna mamma lite senare. Varpå hon berättade det för sin dotter. Och dottern kände sig med ens mycket lugnare genom att veta att det finns andra som hon.
Och själv undrar jag hur det kom sig hur jag kunde få en sån otroligt klok och mogen son?
Nånstans känns det som om att inom honom bor det en gammal, vis själ i en 18 årings kropp.
Nånstans känns det så ofta att han är så mycket klokare än vad jag själv är. Och att hans uppgift här i livet är att lära mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar