Min son är född 1997.
Hans främsta plågoandar genom skolåren har alltid varit de som är två år äldre. Alltså de som är födda 1995. De som idag är 21 år.
Årgången 1995 har i vårat lilla samhälle alltid varit det gänget som har vållat mest oro runt om i skolorna när de gick i skolan. Både bland elever samt även hos lärare och rektorer. Några som ledde gänget. Många anhängare. Och jag lovar er, att hade dessa "ledare" fått rätt stöttning och hjälp från både skola och hem så hade livet blivit bra mycket enklare för den enskilde individen samt för de som har funnits runt omkring.
Och där runt omkring fanns våran kille.
Alltid två år yngre. Alltid ett easy target. När han gick i ettan gick de i trean. När han gick i fyran gick de i sexan. När han gick i sjuan gick de i nian.
Dessa killar har varit ett bekymmer genom alla skolår.
Efter sjuan flyttade vi utomlands.
När vi kom tillbaka efter två år började han på gymnasiet. En del av plågoandarna hade då inte ens kommit in på gymnasiet. Vissa gick special program.
Det var då våran kille började gå på gymmet.
Nu.
Nu kommer han hem från gymmet och berättar att några av -95:orna har börjat gå på samma gym.
Och han ser att de ser att det är han. Han vet att de vet att det är han.
Och han känner en sån glädje över att de ser att han idag är den som är större, den som är starkare, den som är hårdare. Den glädjen han känner när han ser hur de ser på honom där på gymmet.
"In your face motherfuckers!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar