Det här med kompisar

Möte på Bup i morse. Fortsättning på utredningen.

Psykologen vill prata mer om hans relationer med sina kompisar.
Han förklarar att han har svårt att veta vad han ska säga när.
Han berättar att kompisarna är viktiga för honom, men att han inte vet hur man gör.
Kompisarna är viktiga på det sättet att han slipper gå ensam i skolan. Eller vara ensam på rasterna.
De är bra att ha när han åker buss. För han vet inte hur han ska bete sig när han möter människor han känner lite granna.

Han berättar vidare att för att kunna träffa sina kompisar så behöver han bestämma både tid och aktivitet innan han åker hemifrån. Han måste ha det helt klart för sig innan han drar.
Har de inte bestämt nåt så stannar han hellre hemma.
Han säger att han har svårt för det här med att kallprata.

Psykologen frågar honom om han ibland kan säga saker som är direkt opassande.
Men det anser han inte.
Hon frågar mig vad jag tycker. Jag känner inte att han gör det överhuvudtaget. Däremot, berättar jag, blir han helt tyst istället när vi kanske helt apropå träffar på folk som han känner. Då tittar han bort och vill inte hälsa på dem. Vilket i sin tur kanske kan verka lite konstigt i kompisarnas ögon.
Han själv säger att han ibland kan känna att han kan ångra nåt han säger, för han kan komma på i efterhand att det han sa lät konstigt. Men inte olämpligt.

Psykologen undrar lite om hans matvanor.
Han svarar precis som det är att det har blivit mycket bättre med maten ju äldre han blir.
Han tar upp att han gärna inte äter mat som har varit i ugnen. Men att det går lättare idag än när han var liten. Han berättar för henne att han ville bara ha ljus mat förut. Mörk mat gick inte.

Hon frågar om beröring.
Han ryggar tillbaka direkt. Vid blotta frågan. Jag berättar att jag får hålla min hand stilla på hans ben på kvällarna då ångesten har tagit sitt grepp om honom.
Han tycker inte om kramar och va rförsta gången hos en frisör vid 10 års ålder. Fram tills dess klippte jag honom. Med blandat resultat. Han vägrade låta någon annan röra vid hans hår.
Det är först nu vid 16 som han överhuvudtaget borstar sitt hår, kom jag på nu.

Efter alla frågor har det gått 45 minuter och vi får lite brådis för att hinna till skolan och hans lektion som ska börja klockan 10.00. För tider är väldigt viktiga att passa. Att komma försent finns inte på världskartan.  Vi lämnar psykologen med ett löfte om en till träff innan jul, för en återkoppling och en ev diagnos.

Vi sätter oss i bilen för att åka till skolan.
Jag säger till min fina 16 åring att jag är så enormt stolt över honom.
Han skiner upp som en sol och säger "tack mamma".

Jag frågar honom hur han känner inför allt det här med eventuell diagnos och så.
Han svarar helt lugnt att det känns bra.
"jag vill ha den här diagnosen, för då kan jag förklara för mina vänner".

Vid skolan släpper jag av honom 09.58.  Han tar sin väska från baksätet. Säger "Hej då mamma, jag älskar dig" stänger dörren och springer iväg. Med väskan i ena handen och jackan i den andra. Allt för att inte komma försent. Jag säger "jag älskar dig också".

Jag stannar kvar med bilen. Min blick följer honom när han springer in genom glasdörren. Jag ser när han springer uppför trapporna. Jag ser när hans ryggtavla försvinner in i  i den värld som är hans vardag.
Där han ska överleva ytterligare en dag.

Jag åker hem.