Föräldrarskap

Jag mår rent fysiskt dåligt av vissa saker som en del säger angående vår son. Däribland räknas även min man.

Jag mår rent illa faktiskt. Vill kräkas. 

Hela min kropp reagerar och jag vill bara skrika rakt ut.

Igår var jag hos sonens psykolog. Ensam. Och det var skönt.

Men jag inser också hur mycket min man skulle behöva vara med. För att han nån gång kanske skulle förstå att hans "sunda förnuft" inte alltid är det bästa alternativet för vår son.

"Men han behöver veta att livet är stressigt ibland"

"Han behöver lära sig att livet inte är en dans på rosor:"

HAN VET REDAN DET. 

DET LEVER HAN MED VARJE DAG.

Det min man och alla andra som inte kan föreställa sig hur det är att vara annorlunda behöver förstå är att livet aldrig är en dans på rosor. Att livet är stressigt varje dag.

Skulle vi sk normalstörda leva med det stresspåslaget hela tiden som individer med dessa svårigheter gör varje dag  hade förståelsen varit helt annorlunda.

Men dessa stackars människor pressas så till den milda grad med kommentarer som "lite till kan du allt", "skärp till dig nu", "så svårt kan det inte vara", "vad är det du inte förstår", "det är bara att göra" mm. Listan kan göras hur lång som helst.

Då mår jag illa. Sä jävla skitilla.

"Den här psykologen är bra att ha som bollplank och självklart ska vi lyssna på det han säger. Men det är vi som avgör om vi sk göra som han säger. Vi bestämmer över vår son.", säger min man.

Och där har han helt rätt. Jag håller helt med honom. 

"Absolut", svarade jag, "vi bestämmer helt över vår kille. Men då måste vi även kunna se oss själva i backspegeln och se när vi själva gör misstag, när vi gör fel. Erkänna för oss själva att vi faktiskt kan göra fel. Vi har inte all kunskap. Vi är inte experter på just det här. Vi känner vår son, men vi kan inte allt om det här. Med facit i hand kan jag se och känna att jag har gjort massor av fel."

"Vadå med facit i hand?"

"Att ju mer kunskap jag får angående autism desto mer inser jag hur för mycket vi har pressat vår son. Till det yttersta. Till gränsen varje gång. Vi kan inte pressa mera."

Och det är just här de där kommentarerna kommer. Att sonen behöver lära sig att livet minsann inte är så lätt. Att livet faktiskt är ganska så stressigt för oss alla.

Hur ska jag få min man att förstå?