Lucia

Att klä ut sig.
Att stå framför alla andra elever.
Att sjunga.
Alla dessa inbjudna föräldrar.
En dag som frångår sitt vanliga schema.

Allt detta som min son avskyr.
Hemska dag.

Förskoletiden gick lättast.
I femman var det absolut värst med en vägrande son i baksätet. Han gick inte ens ut ur bilen. Panikångest delux och det var verkligen vidrigt att se honom må så dåligt.
Jag ner till läraren som iofs har varit en av hans bättre lärare under alla hans nio år i skolan, och försökte förklara hur läget låg för stunden. Med sonen kippande efter luft i baksätet.
Läraren upp till bilen för att försöka få ut honom.
Förgäves.
Läraren gick ner igen. Utan mitt barn.
Jag såg lärarens kraftiga ryggtavla vandra ner mot "alla andra" som stod på plats. Mysigt och härligt för dem. Förväntansfulla.

Lillebror i samma baksäte som storebror. Blev för första gången vittne till när storebror bröt så fullständigt ihop.

Jag grät. Sakta. Tyst. För sonens skull. För lillebrors skull. För min egen skull.
Aldrig mer, tänkte jag.