Ett steg till

Igår åkte jag iväg för några dagar.
Tog bilen för att åka till min bror och vara barnvakt åt hans underbara ungar över helgen.

Underbart att få rå om dem och vi har haft en toppendag tillsammans. Båda två somnade som små änglar nu på kvällskvisten.
Nu hoppas jag på en hel natts sömn så vi är laddade för morgondagens pepparkaksbak.
Sen åker jag hemåt vid fyra tiden i morgon.

Jag har varit borta förr. Då har jag fått ungefär hundra sms och samtal från sonen som har velat ha kontakt av olika anledningar. Mestadels på kvällen när han har gått och lagt sig. Och pappan har somnat och han ligger alldeles ensam vaken.

den här gången har jag inte fått ett enda samtal. Inte ett enda sms. Och jag har hållt mig undan med flit. Inte skickat till honom heller.
Förrän ikväll. För jag vet att han idag har varit ute på äventyr med två av sina vänner.Han har varit på gymmet under förmiddagen med en kompis och på hockey under eftermiddagen med två andra klasskompisar. Utan nån vuxen. Bara de tre. ( "För att visa att visa att jag vill vara med dem , men jag gillar inte hockeyn, mamma ) Och jag vet ju även att när det är så mycket folk kan det lätt bli panik-känslor. Men han kände att det var värt ett försök, pappa har stått standby.
Och jag ville verkligen veta hur han hade haft det.
Svaret jag fick gjorde mig helt varm i hjärtat.

"Bara bra. Kul träning och bra match som slutade med 6-2 seger och ett grymt gott lååångkok"

Pappan har visst stått vid spisen hela eftermiddagen med en gryta som avnjöts i killars sällskap till middag.

Känns bra.