Framsteg

Sonens schema skulle idag frångå sina vanliga rutiner i skolan. Med sånt som han inte riktigt fixar.
Eftermiddagen skulle tillbringas på helt andra ställen med helt andra aktiviteter än vanligt. Samt att dagen skulle bli längre än vanligt.

Han har pratat om den här eftermiddagen några dagar här hemma och ville att jag skulle hjälpa honom att slippa närvara genom att kontakta hans mentor och förklara läget.

Igår hade han ett planerat möte med sin behandlare på BUP. Där tog han själv upp detta dilemma om den här dagens eftermiddag.

Som vanligt efter mötena med sin psykolog kom han även ut igår med piggare ögon och en starkare stuns i rösten.
"Jag behöver inte vara med på aktiviteterna i morgon, mamma. XX säger att jag ska tala om för mina lärare att det kommer att ta så mycket energi av mig för att klara av det och att det är bäst för mig att inte behöva närvara. Det är bättre att jag lägger min energi på de riktiga lektionerna istället och fokuserar på dem".

Jag satt där i framsätet med min son bredvid mig.
Så vuxen mitt i allt. Så klok. Så bra.

I morse sa han vid frukosten:
"Du behöver inte ringa min mentor, mamma. Jag pratar med henne själv. Bara du finns standby om hon inte förstår".

Jag finns självklart bakom dig, svarade jag min stora unge. Ring mig bara.

Det kom inget samtal under dagen.
Han fixade det!