Ett av sonens stora svårigheter har varit att kunna aktivera sig själv och hitta på nåt att sysselsätta sig med på egen hand.
Han har under hela sitt liv varit beroende av oss och har i stort sett varit bredvid oss där vi har varit.
Hans rum har i praktiken stått orört kan man säga.
Sista året har han själv känt att denna rastlöshet har lite som tagit överhanden över honom och att situationen har känts honom övermäktig. Stressen och ångesten har ätit upp honom inifrån.
Vi har försökt att få honom att känna att det är helt ok att chilla på sitt rum. Att det är ok att spela tv-spel. Att det är ok att ligga på sängen och läsa serietidingar. Men han har inte fixat det riktigt. Han har inte känt sig "värdig" att göra sånt. Han måste ha gjort nåt "vettigt" först. Han har känt sig lat och han har känt att det har varit slöseri med tid. Och hans hjärna har nästan brunnit upp av rastlösheten.
Vi har försökt prata med honom om det här och sagt att hans fritid är hans viktigaste tid för återhämtning. För att han ska orka med att gå i skolan med allt vad det innebär så är det rent av livsviktigt för honom med den här tiden efter skolan med att just återhämta sig. Vi säger till honom att istället för att se sig själv som lat, så ska han se den tiden som att han hjälper sig själv för att orka. Att han faktiskt gör jättenytta genom att spela tv-spel, läsa serietidningar och kolla på nåt avsnitt med Svensson Svensson ibland. Vi har inte pratat om det här bara en gång som ni kanske förstår. Det har gått åt åtskilliga timmar.
Sista månaderna har nåt hänt.
Jag har sett en ändring i hans mönster.
Ett litet steg i taget har han lämnat mig ensam uppe i köket medan han har varit på hans rum där nere. Först 15 minuter. Sedan en halvtimme åt gången.
Och jag hade jättesvårt att förhålla mig till det nya. Mådde han bra? Vad gjorde han där nere? Klarade han sig själv? Mådde han dåligt?
Förr kom han alltid upp från sitt rum när jag kom hem från jobbet. Eller så var han redan uppe och väntade på mig.
Plötsligt en dag märkte jag att han hade slutat med det. Han stannade kvar där nere. Eller var redan där nere. Istället började jag gå ner till honom. För att säga "hej" och så. Men var det verkligen rätt?
Jag bokade en tid hos hans kontakt på Bup. Frågade rakt ut.
"Låt honom vara. Han försöker nu att hitta strategier för att klara sig en stund på egen hand. Gå inte ner till honom. Han kommer upp till dig när han känner sig redo."
Så nu gör jag så. Jag låter honom vara. Fast det mest naturliga vore att gå ner och säga hej, så låter jag honom vara där nere.
Och han kan vara på sitt rum i en hel timme alldeles ensam. Absolut inte varje dag. Men det händer.
Både efter skolan och till och med en stund på kvällen. Jag har aldrig tidigare haft en egen stund hemma om han har varit hemma samtidigt.
Kan ni förstå att det är svårt att helt plötsligt släppa taget en smula? Även om det är just det här som vi har eftersträvat så himla länge. Att han ska känna ett lugn och en trygghet för att kunna vara ensam. Om så bara för en liten stund.
Han börjar så smått att klippa navelsträngen. En centimeter i taget. Och mamman klipper i samma takt.
Det känns helt overkligt.
Det känns helt galet.
Det känns helt genomläskigt.
Det känns helt fantastiskt.
Mest fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar