Jag är en av de som dansar och har dansat "Djävulsdansen".
På kanal 1 har det gått en serie som handlar om medberoende.
Jag är en av av alla dem.
MIn bror är en av alla dem.
Min mamma är en av alla dem.
För min pappa var en alkoholist.
När jag var ca 20 år och bodde ihop med min dåvarande pojkvän, som det även senare visade sig hade samma problem, kallade pappa hem mig till honom och mamma. Brorsan var där också.
Vi satte oss vid köksbordet. Mamma stod vid diskbänken bakom ryggen på pappa.
"Jag vill berätta nåt för er", började pappa. "Jag är alkoholist. Jag är beroende av alkohol", fortsatte han medan mamma stod och hällde ut alla flaskor i diskhon.
Vi fattade ingenting. Men ändå gjorde vi det.
"Men du är ju inte alkoholist. Visst dricker du, men du kan väl inte vara en alkis?"
Jag såg inte pappa som en av de som hängde på bänkarna i city. Han hade ju jobb. (Iallafall ett tag till.) Han hade ju oss.
Då sa han det som fick mig att fatta poängen.
"Att vara beroende är som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Man kan inte vara lite gravid. Man kan inte vara lite beroende. Antingen är man det eller så är man det inte. Jag är beroende av alkohol."
Mitt liv ändrades för alltid på en millisekund.
Från att ha trott att vi hade levt ett ganska så behagligt liv vi fyra, jag, brorsan, mamma och pappa, till att innerst inne förstå varför det alltid stod tomma ölburkar överallt hemma i huset. Bredvid datorn. På vardagsrumsbordet.
Och inte alls det där som jag trodde och intalade mig var mysigt.
Jag har fått jobba oerhört hårt för att komma dit jag är idag. Det har inte kommit gratis och vägen har periodvis varit väldigt tung.
Det absolut tuffaste var när jag själv blev mamma. Då hade pappa varit nykter några år. Vad jag vet iallafall.
Då hände nåt med mig. Frågor dök upp som jag inte hade fått svar på innan. Jag reagerade på saker som jag inte förstod varför min egen kropp reagerade på. MIn hjärna slet som aldrig förr. Mitt hjärta likaså.
Jag började hacka på pappan till mina barn. Kände ingen tillit alls och litade inte på honom what so ever. Vakade och övervakade. Ifrågasatte när han ville ta en öl en fredagskväll hemma. Jag rös vid blotta ljudet av när en burk öppnades. Även om det bara var en cocacola.
Jag började förstå att jag inte skulle klara av det här på egen hand.
Vid den tidpunkten fyllde min mor 50 år. Mamma och pappa var skilda sedan länge. Mamma skulle ha världens partaj. Pappa skulle passa våran förstfödda son som då var 10 månader.
Dagen innan ringde brorsan som fortfarande bodde varannan vecka hos våra föräldrar.
"Jag vet inte vad jag ska göra syrran. Jag har hittat ett tomt sexpack med öl här hemma!! Du måste komma hem!"
Jag och maken drog dit. Mamma tog sonen och var barnvakt. "Ta den tid ni behöver".
Vi konfronterade pappa direkt.
Han sjönk som sten. Han kapitulerade fullständigt.
"Jag ville bara testa. En endaste gång ville jag bara smaka….."
Den natten pratdade vi länge. VI satt på golvet i hallen på ovanvåningen. Mörkret la sig och vi fortsatte prata. Då ställde jag ett ultimatum.
"Du kommer aldrig att få träffa vår son om du fortsätter att dricka. Jag vill att vår son ska ha en glad och pigg morfar som vill leka och skratta och hitta på roliga saker. Jag vill inte att hans morfar ska ligga på soffan och lukta illa. Då är jag hellre utan. Valet är ditt, pappa!"
Han valde sitt barnbarn.
Jag började gå på Alanon möten. Jag började träffa andra som berättade sina historier om sin barndom. Som om det var mitt eget liv de pratade om. Jätteläskigt och jätteviktigt.
Jag lärde mig att släppa kontrollen. Jag lärde mig att jag inte kan ha full koll på min pappa. Jag lärde mig att våga släppa på honom. Jag lärde mig att pappas liv var inte mitt liv. Jag lärde mig att han var den som var tvungen att ta beslut om sitt liv. Inte jag. Jag har än idag ingen som helst aning om hur många återfall pappa har tagit sig. Hans beslut var inte längre mitt ansvar.
Jag lärde mig att det alltid finns ett val.
Jag valde mitt liv.
Jag dansar fortfarande den här djävla dansen. Jag får än idag kämpa som ett litet djur med mig själv.
Jag har säkert otroligt lätt att återigen bli en sk medberoende. Att hamna i ett sånt beteende. För där känner jag igen mig. Jag vet hur man gör.
I vad som helst. För jag är fantastiskt duktig på att anpassa mig efter hur det känns i ett rum. Jag är otroligt flexibel och kan lätt ändra på mina egna drömmar och det jag vill för att det ska passa nån annan och dens drömmar.
Ibland vet jag inte riktigt vad jag själv ens har för drömmar.
Just nu känns det lite tungt och vid 43 års ålder förstår jag mer än nånsin att pappa faktiskt än idag mest tänker på sig själv. Fast han vill ge sken av hur mycket han tänker på alla andra. Men hans handlingar visar nåt helt annat.
Och det gör förbannat ont.
Så jävla skitont.
För jag älskar honom så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar