Livet är en prövning

Sannerligen, sannerligen.
Livet är en enda stor prövning. Så känns det faktiskt. Iallfaall just idag. Och många andra dagar.

Jag har varit hos min bror över helgen. Han och hans familj tog emot denna slitna kvinna som finns inuti det som sägs vara jag.
Jag längtade så det skrek i hela mitt hjärta efter honom och hans två fina barn och hans underbara fru.
Så jag drog. Utan min egen familj.
De fick stanna hemma. Och jag tror ingen av dem hade nån vidare lust att hänga på heller.

Jag tänker mycket.

På mitt liv. Framför allt på mitt eget liv.

Var står jag mitt i mitt liv?
Mitt medberoende är nog större än vad jag har erkänt för mig själv.
När jag var liten var jag medberoende till mamma och pappa. Mest pappa.
Nu vid vuxen ålder, har jag kommit fram till att jag är det fortfarande. Dock inte till pappa. Iallafall inte på samma sätt som tidigare. Men till en annan man.
Min make.
Den här insikten är otrolig jobbig ska ni veta.

Jag har levt ihop med min man i snart 19 år. Vi blev gravida ganska så fort. Och när vår förste son var 3 månader så började maken sin långa karriär. Som jag aldrig nånsin har bromsat. Han har klivit uppför sin karriärstege varje år vilket har medfört att vi har fått ta nya livsbeslut ungefär vartannat år.
Jag följde till och med utomlands i två år för hans skull. Så himla flexibel är jag. Och det är så väldigt mycket annat. Inte bara det här med att han är så sjukligt fixerad vid att gräset alltid måste klippas eller att han hänger alla sina kläder på räcket eller på golvet istället för is in garderob. Sånt överlever jag. Men alla dessa stora livsavgörande besluten. Som återkommer med jämna mellanrum. Som kräver att hela mitt system måste tänka om. Vända och vrida på alla konsekvenser som kan tänkas hända ifall det blir ett ja eller ett nej.

Livet är en prövning.

Och var står jag mitt i allt detta?
Hur långt sträcker sig lilla jag?
Vad är det jag ska lära mig av allt det här?