Fick igår ett mail från den personen vars arbetsplats egentligen är på skolans bibliotek, men som nu är lite av en resurs till vår 17 åring.
Varje håltimme, tisdagar och varannan torsdag, har sonen möjlighet att gå till honom för att få hjälp med det som behövs. Samt för att ha nåt att göra på håltimmen. Just nu matte.
På tisdagarna har vi till och med bestämt det så att sonen har sin mattelektion med denna resurs på sin håltimme. Så kan han åka hem efter den timmen medan resten av klassen går till den ordinarie mattelektionen efter den långa håltimmen.
Denna man som har sin arbetsplats i biblioteket är den individ som har högst högskolpoäng av alla lärare på hela skolan. Han har mest utbildning av alla och kan nog det mesta av det mesta.
Ändå är han "bara" bibliotekarie. Missförstå mig rätt. Jag träffade honom första gången på vårt samverkanmöte inför skolstart augusti. Med den kunskap om olika sorters diagnoser som jag ändå besitter så känns det nånstans inom mig som att denna man har nånting åt det hållet även han. En fantastisk människa. Och han är verkligen villig att hjälpa vår kille.
Igår fick jag alltså ett mail från honom.
Angående matteprov som ska göras tisdag och fredag nästa vecka.
Ett mail som han hade skickat även till mentor, mattelärare, rektor och till och med till enhetschefen för skolan.
Brevet var i stil med:
"XXXX har matteprov nästa vecka, tisdag och fredag. Hans mattekunskaper är bra. Men för att kunna tillgodose sig sin egen kunskap och för att kunna få ut allt detta behöver han lugn och ro och han behöver få sitta enskilt i ett eget rum. Jag erbjuder mig att vara skrivvakt och jag kan fixa ett ledigt rum. Vilka tider är det som gäller?"
Efter en kvart hade mattelärare svarat. Med alla tider.
Jag svarade alla med tårar i ögonen:
"Tack snälla för all hjälp och support!"
När det finns fler vuxna som slåss för min son…..
….då gråter jag en smula.
Av tacksamhet. Av lättnad. Av trötthet som ständigt ligger i mitt system.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar