Bilen- ett bra ställe att ensamgråta på

Igår var pappan med sonen på Bup för medicinuppföljning.
Idag var jag med sonen på Hab för förberedande inför hans kommande gruppverksamhet med andra ungdomar med samma diagnoser.

Han var så jäkla frustrerad efter Hab-mötet.
Över allt och alla.

Han har fullständigt ruttnat upp på alla möten han måste gå på, alla nya människor han måste träffa hela tiden. Över lärare som lovar och säger så mycket men som aldrig levererar. Han är så jäkla skittrött på sin diagnos som har gjort att han mår så dåligt inför det han tycker är absolut roligaste i livet.
Han har fullständigt tappat tron på alla de osm påstår sig vara experter och som anser sig kunna hjälpa honom.

"Här är jag, en fullständigt skoltrött kille på 17 år, och det som experterna hänger upp sig på är att jag håller min jävla penna för hårt. DET ska de lägga energi på. Nåt som inte är ett problem för mig öht. Den enda medicinen som jag känner hjälper mig mest är melatoninet, och DEN vill de att jag ska börja klara mig utan. VAD ÄR DET FÖR HJÄLP JAG FÅR??"

"Att jag inte kan spela fotboll längre pga den här diagnosen är det ingen som kan hjälpa mig med. Att jag inte orkar med skolan är det ingen som tar på allvar. De bara tjatar om att jag ska gå på IVAS, Aspergerskolan. Det kommer jag aldrig att göra. När ska de fatta det??"

"Mamma, jag kastar ingen skit på dig och pappa. Ni och jag kämpar allt vad vi orkar och ni gör allt rätt. Men vad gör alla andra egentligen?"

"Vad är det för daltgrupp jag ska gå på? Jag kommer aldrig sätta min fot där!"

Ni förstår att bilresan hem från Hab blev en tuff historia.
Jag släppte av honom vid simhallen.
Han hade planerat väl och simväskan var med.

"In och simma nu. Allt vad du orkar så all frustration följer med ner i vattnet. Så hämtar jag dig sen och så åker vi hem och har en skön fredagskväll du och jag." ( för pappan och lillebror är borta hela kvällen då lillebror har bortamatch en bra bit härifrån )


Väl ensam i bilen rann det över även för mig.
Fy, jag är så himla ledsen. Vad kan jag göra? Om inte Bup eller Hab hjälper till, vem gör det då? Vart kan vi vända oss?

Jag älskar min unge så otroligt mycket och när jag både ser och hör hur jobbigt hans liv är så går mitt hjärta sönder. Varje gång. I 17 år har han levt så här. Med en omgivning som inte förstår. Som han upplever inte kan hjälpa honom tillräckligt.

Hur länge kommer han orka ha det så här?