Under graviditeten blev jag uppkallad till förlossningen flera gånger då sonens hjärtljud visade sig vara på tok för låga när jag var på koll hos barnmorskan.
Från sjätte månaden kändes det som om jag var på koll varannan vecka och fick åka upp och lägga mig på britsen för att kolla CTG-kurvan.
Inget att oroa sig för förrän den gången jag var i vecka 39.
Då gjordes samma sak. Jag åkte upp - la mig på britsen - på med alla bälten och sladdar. Sen låg jag där. Och jag bara hatade ljudet av den jäkla apparaten. Och jag hatade att se hur kurvan hoppade upp och ner med siffrorna. Så denna gången bad jag maken att vända maskinen åt andra hållet. Så skärmen visades mot dörren istället för mot sängen där jag låg. Och så stängde han av ljudet,
Efter en halvtimme kom läkaren in.
Och jösses vad snabb hon blev!
Från det att hon hade sett kurvan från tröskeln var hon framme hos mig och ruskade om min mage på en halv sekund. Med fullt allvar i blicken.
Jag blev helt chockad.
"Åh vad bra!, sa hon sen, " jag fick den reaktionen jag ville ha av omskakningen. Annars hade det blivit akut kejsarsnitt för dig här och nu."
Ok.
Inte mindre chockad.
"Men jag vill ändå att ni kommer tillbaka nästa vecka för att göra ett noggrannare ultraljud där vi går igenom hela kroppen. Det kommer att ta ca 40 minuter."
Vi läste på remissen: "Misstänkt missbildning".
Ok.
Inte mindre chockad.
Sen skulle vi åka hem.
Med den nya informationen.
Veckan efter låg jag på ytterligare en brits då en av barnmorskorna kom in. La sin varma, medgörliga hand på min vad. Och sa att "jag vet vad ni har gått igenom på sistone. Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er."
Och med hennes styrka i min kropp gick vi igenom ultraljudet med läkaren.
Allt så perfekt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar