Grannen kom in med gårdagens Expressen i morse.
Vi fikade en liten stund.
Sen gick hon hem.
Och jag körde sonen till farfar som ska hjälpa honom med matten en stund nu på förmiddagen.
Jag åkte hem igen.
Öppnade tidningen.
Läste.
Och grät.
Mascaran rann över hela kinden. Glasögonen blev alldeles i vägen. Tog av mig dem. Men kunde inte då fortsätta läsa. Så på med dem igen.
Jag kan nog inte säga varför jag gråter.
Gör det fortfarande.
Säkert finns det många olika skäl.
Artikeln handlade om en 24 årig kille som fick sin asperger diagnos som 15 åring. Om hur han med rätt hjälp och mer förstående omgivning efter det fick ett helt nytt liv. Han gick från underkänt i alla ämnen utom ett i åttan till godkänt i alla. Han tog även studenten senare på en kocklinje.
Han överöste kärlek över sin mamma osm har hela tiden har funnits vid hans sida. Hon har slagits för hans rättigheter, hon har varit hans kurator, hon har varit hans tolk när omgivningen inte har förstått, hon har varit hans läkare och hållt koll på mediciner. Hon har varit hans allt.
"Utan mamma hade det aldrig gått! Det hade aldrig gått utan att mamma slagits hela tiden för mig under skolåren!"
Nu bor han själv och klarar sin ekonomi helt på egen hand.
Han har vänner och han har en fungerande vardag med jobb och en balanserad fritid.
"Vi som lever med diagnoser klarar inte alltid att föra kampen ensamma"
Mina tårar rinner fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar