Kommer hem till en kille som har söndagsångest. Fast det är måndag. För de har haft studiedag idag.
En studiedag som han har strukturerat upp alldeles förträffligt bra på egen hand.
Som vanligt ställde han klockan på halv sju.
Åt frukost med mig. Jag åkte vid 07.30.
Sen skulle han vara ensam hemma tills klockan blev 09.50. Då skulla han ge sig av till vattentornets pulkabacke. Han och hans två bästa kompisar hade tänkt att åka lite "glider" och stjärtlapp nerför backen sen stund.
Sen skulle han hem till farmor och farfar och äta lunch som han hade bjudit in sig på.
Och när jag kom hem vid 14.45 var han hemma. Och alldeles full av ångest.
Med huvudet hängande i sina händer över bordet. Hela han så överfull av obehagliga känslor som knackade på inifrån och ville ut. Bröstkorgen dunkande och ögonen alldeles olyckliga.
Han ville inget annat än att få hjälp just då.
Och jag hade inga svar att ge.
Jag kan inget göra längre, känns det som. Jag har sagt allt som går att säga. Jag har peppat allt som går att peppa. Jag har erbjudit mig att maila lärare om att han verkligen behöver sina pauser på lektionerna. Men det fick jag inte, för om han går på sina pauser kommer han efter. Jag har sagt att det är inte hans problem. Jag har sagt att om han behöver ha en paus har han all rätt att ta den och det är sedan lärarens ansvar att få honom tillbaka på banan igen.
Jag har sagt att lektionstiden kan inte vi gära så mycket åt. Den är så lång som den är.
Och matten är svår. Och de ska läsa kontsiga böcker i svenskan.
Samma visa varje vecka. Varje månad varje år. I snart 12 och ett halvt års tid. Nu är det "bara" 1,5 år kvar. Men efter studenten kommer nåt annat. Så klart. Så naiv att jag tror att det blir bättre bara skolan är över är jag inte. Det blir annorlunda.
Men det jag blir förbannad på är att just nu känns det som om vissa lärare anser att "nu har jag gjort mitt för nu har jag mailat hans föräldrar min planering så nu kan de förbereda honom hemma". Och så hjälper de honom inte i skolan. Det blir jag förbannad på. Så nu är det jag som måste ta tag i det här iallafall. Vare sig han vill det eller inte.
Annars satt vi och pratade massor här i soffan.
Att se honom må så himla dåligt, och att veta att så här är det varje dag för honom gör så ont i mig.
"Hur ska jag göra med det sociala då, mamma?"
Ja, svarade jag. Jag vet inte riktigt. Vilka situationer känner du är mest jobbiga?
Är det med folk du känner lite grann, som du känner mycket eller som du inte känner alls?
"Det är så himla svårt att förklara hur det är för er som inte har det som jag. Ni har svårt att förstå hur jag menar".
Han fortsatte.
"Ibland förstår jag inte vad mina vänner skrattar åt. Ibland uppstår situationer där jag inte vet vad jag ska säga. Ibland uppstår situationer där jag vill säga nåt, men vet inte vad. Jag förstår inte och jag känner mig helt klart annorlunda än alla andra. Och på det sättet blir jag utanför".
Älskade unge!
Som snartt är vuxen.
"Du och pappa är de enda som verkligen förstår mig känns det som. Pappa är duktig på att hjälpa mig med matten och beställa saker och ting från nätet. Du är bra på det här vardagliga som hjälper mig lika mycket. Som nu, att sitta så här med mig i soffan. Du brer min smörgås på morgonen för att du ser att jag just då inte fixar det behöver all min energi till att bara orka vara."
Mina svar har sinat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar