En annorlunda vecka är på ingång.
En annorlunda vecka är även på väg att ta slut.
Det händer ås himla mycket positivt med sonen just nu att det inte är riktigt klokt egentligen. Jag bara myser och njuter av det så mycket jag kan.
Han vill ich han försöker att klara så mycket som möjligt själv. På egen hand. Han vill så oändligt gärna vara så självständig som möjligt. Men det tar på krafterna. Han är helt slut när han komner hem. Han är precis som en urvriden disktrasa på kvällarna. Men av positiv stress. Positiv kravbild.
Jag har ju tidigare berättat om att han har börjat hjälpa till att träna P-00 i fotboll. Där har han sin gudfar/farbror med sig som en stor trygghet. Men vi är inte där.
Han fick i julklapp av oss fyra träffar med en PT på ett gym här i stan. Allt för att han ska få lära sig att träna "rätt". Jag har med mina kunskaper inom anatomi och muskler och träning hjälpt honom så gott jag har kunnat. Men nu är det dags att lämna över till andra. Som kan mera. Han kräver mera, kan mera, och vill mera.
Den PT:n mailade han till efter jul. Med hjälp av oss om vad som skulle skrivas.
Efter det har han skött den kontakten helt själv. Vilket har lett till deras första träff nu veckan. På en enligt sonen urusel tid, men han tog den iallafall. Med "urusel" tid betyder det att han hade ungefär ca 1,5 timme efter skolan innan det mötet.
Men han bestämde sig för att stanna kvar i stan, ensam. Han åkte till XXL och köpte sig ett par byxor som han och jag var och provade i helgen. Sen åkte han tillbaka.
Efter mötet med PT:n tog han bussen hem själv. Och var inte hemma förrän vid 18 tiden. Det här har ALDRIG hänt förut.
Han har aldrig stannat i stan efter skolan. Han har aldrig åkt såhär fram och tillbaka. Han har aldrig träffat en ny människa på det här sättet och öppnat upp sig förut.
Han har även den här veckan tagit kontakt med körskolan, bokat en körlektion och varit där.
Helt på egen hand. Och fått så enormt med beröm av körskoleläraren att han inte behöver ta en lektion till förrän i juni, då hans 18 årsdag börjar närma sig med stormsteg. Han ska fortsätta köra som han gör med några nya tips i rockärmen bara.
Jag är helt tagen.
Av ren och skär glädje och stolthet.
Och nästa vecka är det Sportlov.
Och han drar till fjällen med farmor och farfar samt med två fastrar med sina familjer.
Inga andra storkusiner hänger med det här året. Bara han.
Men det är ok med honom. För han känner sig hemma och han vet hur stugan ser ut och han ver hur backen ser ut.
Och farmor och farfar vet vad han behöver.
Lillebror åker till Österrike istället.
Med en kompis och dennes familj. En bussresa på en vecka. Borta från oss. Utomlands själv för första gången. Med eget ansvar för sitt pass, sina pengar. Klara av skiduthyrningen själv. Klara av inköp av liftkort och allt.
Jag är så stolt över att han ger sig iväg. Att han vågar, att han vill.
Han kan! Även om det känns en smula tufft för mamman just nu.
Och så vi då. Jag och maken.
Barnfria en vecka.
Vi drar västerut.
Ända till Karibien.
Bara vi två. En hel vecka. Har inte hänt sen sommaren 1996 då vi var på Cypern och inga ungar fanns. 19 år sen.
Och jag har resfeber för oss alla. Så det räcker och blir över.
Mest febrig är jag över att vara på andra sidan jordklotet från mina barn.
Tä'nk om det händer nåt??
Men då har vi såklart en krisplan klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar