Mina värkar satte igång fyra dagar senare än beräknat.
Ett dygn senare var sonen född.
Vi åkte in på fredagskvällen vid 20 tiden på kvällen.
Låg hela natten med epidural i kroppen som gjorde att jag inte kunde vara uppe och gå, utan låg till sängs hela natten med maken bredvid på en saccosäck.
Vid 7 tiden på morgons kom samma barnmorska som tog emot oss på kvällen men som sen gick hem vid 21. "Ligger du kvar här ännu??"
Jag blev alltmer värksvag och min kropp orkade inte ta i av sig själv längre.
Till slut behövdes hjälp utifrån. Den barnmorska som så härligt hade lagt sin varma, moderliga hand på min vad under ultraljudet veckan innan kom in i rummet och helt sonika la sig på min mage.
Med hela sin enorma kroppsvikt. Men det gick inte iallafall. Jag höll på att svimma flera ggr.
Läkare tillkallades. Han klev innanför dörren, satte på sig stövlarna som stod till vänster om den, under handfatet.
Jag höll just på att krysta och smack! Så satt sonen fast med huvudet i genomskärning. Kom varken ut eller in. Hans hjärtljud sjönk och sonen trycktes in vid nästa krystning.
Läkaren satte en sugklocka på sonens hjässa. Jag krystade och plopp så var sonen ute.
Läkaren tog honom snabbt med sig och bad maken att följa med.
De försvann ut ur rummet med en väldig fart och där låg jag kvar. Med en praktikant som skulle sy ihop mig.
Efter några minuter kom son och stolt make tillbaka. Sonen hade svalt en massa fostervatten som han själv hade släppt sin egen avföring i pga sin stress och försök till överlevnad i livmodern. Men nu var han rensugen och jag fick hålla honom för första gången.
Lyckan!
Skräcken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar