En helt osannolik vecka har passerat.
Lillebror vinkade vi av redan på fredagen. Hans bussresa skulle ge sig av vid 12 tiden. Han var hur cool som helst.
Storebror fick välja var han skulle sova natten mellan fredagen och lördagen. Farmor och farfar hade planerat att åka redan vid 06.tiden på lördagsmorgoen och hade väl velat haft storebror hemma hos sig redan där på morgonen.
Men sonen valde att sova hemma. Hos mamma och pappa. Och det fick han såklart.
Så vi upp alla tre vid fem-hugget på mogronkulan. Åt frulle och pacakde det sista. Vi hade erbjudit oss att köra över sonen, men farmor och farfar kom och hämtade honom.
En kram och Hej då.
En aning jobbigt för mamman. Men han var helt lugn. Han satte sig i framsätet och vinkade.
Jag gick in och tog mig en liten stund för mig själv. Behövde andas lite.
SEn packade vi det sista åt oss två.
Vår bil gick mot Arlanda en stund senare. Så himla mysigt.
Efter dessa båda avsked med killarna kunde jag släppa helt. Utan några osm helst problem.
Jag pratade inte med nån av dem på hela veckan. Jag skickade på sin höjd ett par meddelanden via messenger på facebook. Men våran Wi-Fi på hotellet var så helt under isen att den endast funkade utridigt på morgoen. Och då var det ju ingen av dem som satt med sina telefoner och kunde svara.
Maken fick några meddelanden av den andra pappan som lillebror åkte med om att allt var ok. Och så fick vi några meddelanden från farfar att allt var bra norröver också.
Underbart!
Krisplanen om nåt skulle hända barnen nåt medan vi var borta var glasklar.
Om storebror skulle bryta benet eller nåt annat av allvarlig karaktär så lovade farmor och farfar att ta allt ansvar för det. De skulle fixa och finnas för honom om det behövdes läkarvård eller att de slulle behöva lämna fjällen.
Lillebror hade också en standby som skulle ställa upp om nåt skulle hända honom. Mormor var anlitad för hans räkning. Om lillebror hade behövt flygas hem akut så skulle mormor finnas här och ta emot honom eller hämta på flygplatsen eller ta flyget till Österrike. Hon skulle i vilket fall som helst vara på plats mycket snabbare än oss.
Och hon har verkligen tagit sitt uppdrag på fullsate allvar visade det sig. Och jag älskar henne verkligen för just detta. För att hon är som hon är.
Hon berättade nu att hon hade skrapat bilrutorna varje morgon för att vara starklar om det behövdes snabbt osm attan.
Och hon berättade att på hennes gympa som hon brukar gå på så stänger hon alltid annars av sin telefon. Men inte den här veckan. Då bad hon en av damerna i receptionen ta hand om den och svara och fråga om det gällde "XXXX". För då var det viktigt och då skulle de ge telefonen till henne.
Hela hennes anspänning har tagit så hårt på henne så hon behöver vila nu. :)
Maken blev tyvärr sjuk på vår resa. Han fick en enda hel frisk dag. PÅ måndagen kände han kli i halsen vid frukosten och efter en timme var han jättesjuk, med feber och ont i kroppen. Han har gått på alvedon och Ipren hela veckan faktiskt. Men han har krigat på. Och det var ju roligare att vara sjuk där borta än hemma, sa han.
Och så är han ju lite rolig mitt i allt.
"Kanske var bra att jag blev lite sjuk älskling, för nu kunde jag ju hålla mig till ditt tempo istället för mitt eget rastlösa sätt!".
En fin insikt.
Med lite humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar