Efter några dagar hemma i lägenheten med vår nya lilla familj upptäckte jag att han sög så himla lite på mitt bröst. Så fort han hade tagit sig några sug så bara somnade han.
När vi lämnade sjukhuset så var lite gul i hyn men det vari nget som vi skulle bry oss om så mycket. För det skulle gå över av sig själv.
Vi fick rådet att lägga honom i dagsljus bara och sen var det viktigt att jahg gav honom mat var tredje timme. Dygnet runt. Så det var bara att ställa klockan varje natt.
Sagt och gjort.
Han var så himla slö och jag blev så himla orolig. Jag ringde BVC och de sa att jag skulle nypa honom under fötterna varje gång han nickade till under amningen. Så jag satt där med liten nyfödd bebis. Som somnade så fort han nästan kände doften av mjölken. Och jag visste att det var livsviktigt för honom att få i sig maten så levern hade möjlighet att rensa sig själv.
Som jag slet.
BVC bjöd in mig så ofta jag bara ville för att kolla hans vikt. Jag gick dit två dagar i veckan i flera månader. Måndagar, efter helgen och torsdagar, precis före helgen. Damerna där tog emot mig med öppna armar varje dag och tänkte nog att det var allt en liten osäker mamma det där. Men för mig var dessa dagar heliga. Urviktiga. Hade inte överlevt den första tiden om inte de här damernas lugn fanns där för mig just där och då. Och han gick upp i vikt precis som han skulle.
Vi fortsatte så här, sonen och jag. Jag grät och var olycklig över stressen över att jag var ensam ansvarig över att han skulle få i sig mat överhuvudtaget. Jag ville så gärna.
Han åt i tre minuter, sen sov han som en stock.
Efter tre månader försvann det. Då började man se hur hans hy antog en något ljusare ton.
Tre månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar