Hänger det ihop, del 4.

På skötbordet gillade han att ligga. En glad och pigg kille när han inte åt.
Jag lärde mig att byta blöjor som aldrig förr.
En dag när jag stod där som bäst och tvättade av honom så märkte jag en svullnad över hans ljumskar, över snoppen precis.
När jag lyfte upp benen med ena handen så försvann det.
Han skrek aldrig och verkade inte ha ont.

Så här såg han ut med jämna mellanrum. Självklart såg mannen ingenting men jag såg. Ofta. Till slut hörde jag även när svullnaden försvann. Det lät precis som om nånting drogs in. Och det var ju det det gjorde.

På sex-veckors kontrollen bad jag läkare kolla vad det kunde vara.
Han kände och klämde och lös med en lampa igenom pungen.
Han kände och såg absolut ingenting.

"Är du helt säker på vad det är du har sett?", frågade han.
Ja, det var jag ju. Men började ändå tveka på mig själv. Hade jag bara inbillat mig?

"Om du är så säker så skickar jag en remiss till barnkirurgen så får du visa upp honom där".

Ok. Tack.

Jag och sonen åkte upp till sjukhuset några dagar senare.
Min pappa var med minns jag. Maken jobbade väl.

Läkaren tog min son. Kände och klämde ä'ven han. Såg inget. Kände inget.
Han började rita med en penna på pappret som låg på britsen. Han förklarade och beskrev för mig vad ett ljumskbråck är för nåt. Och så frågade han samma fråga som förra läkaren:
"Är du helt säker på  att du har sett det här? Har något stuckit ut här och sen försvunnit?"

Svar ja. I flera veckors tid.
"Ok då opererar vi enbart från dina ord!"

Inte utan att jag återigen kände mig en aning tveksam. Särskilt när maken började säga att om två läkare nu inte varken har sett eller känt nåt så……

Den 13 december 1997, på lucia och hans egen tre-månaders dag låg han på operationsbordet.
Jag fixade inte att se på när han sövdes ner. Maken var med honom då.

Efter operationen kom läkaren fram till mig. Han kramade om med sina stora armar och händer och sa:
"Vad bra att vi opererade! Hade jag inte lyssnat på dig så hade ni garanterat kommit in i mellandagarna med inklämt bråck. Och då har man fyra timmar på sig innan cirkulationen försvinner!"

Sedan den dagen har jag ALLTID litat på mig själv vad gäller mina barn. Ingen, absolut ingen känner dem mer än vad jag gör.