Tänk vad vi mammor känner våra egna barn

Som han övar att vara vaken senare på kvällarna nu för tiden.
Han sitter där i soffan och bara har bestämt sig för att nu ska han vara vaken längre. Det känns som om han gör det vare sig han vill det eller inte. Han har förstått att "alla andra" är uppe till tidigast midnatt.

Och han vill ju inte vara ensam medan han övar. Vilket jag vet och vilket jag kan förstå. Det handlar lite om det där ordspråket som säger att mod är ju inte att göra nåt man vågar. Mod är ju att göra nåt man inte törs. Och då känner jag att det är viktigt att han gör det i sin egen takt. Han har inte velat/vågat vara uppe sent tidigare eftersom han har varit rädd för att bryta sina rutiner. Han har även varit rädd för att inte få sin sömn som han trott sig behöva.

Nu är han modig nog att försöka vara uppe en timme till om kvällarna. Skulle jag då tvinga honom att dessutom göra det helt ensam? Nej, jag gör inte det. Han vill ha sällskap och då håller jag honom sällskap. Dessutom just nu när så mycket annat är väldigt jobbigt och tar av hans energi samtidigt.

Igårkväll pratade vi om det, han och jag.
Jag berättade att jag har förstått att han övar på att vara uppe sent och att jag förstår att han vill ha sällis.
Han svarade att jag har helt rätt.

Tänk vad vi mammor känner våra egna ungar egentligen.