......hur livet skulle ha sett ut utan Npf.
Kanske en smula förbjudna tankar egentligen. Men ibland undrar jag faktiskt.
Jag tror ju och misstänker starkt att nånstans kommer sonens diagnos ifrån. Och jag tror inte att den är ifrån mig.
Jag och maken träffades i december 1995.
Vi blev förälskade snabbt och eftersom vi inte bodde i samma stad så fick vi börja pendla. Varannan helg turades vi om att åka.
Till slut blev det ohållbart och vi bestämde oss som så att skulle vi satsa på det här så var en av oss tvungen att flytta på sig. Maken hade fast jobb, inte jag. Det var jag som flyttade till honom. Med hela mitt bohag flyttade jag 20 mil söderut. Lämnade vänner och familj bakom mig.
Han tog emot mig med öppna armar och jag fick inreda hans lägenhet precis som jag ville ha den. För nu skulle den ju bli våran.
Han tyckte om min sociala kompetens och att jag alltid var så positiv till livet. Jag tyckte om att det alltid hände saker tillsammans med honom. Livet var händelserikt och vi hade roligt ihop.
Jag fick snabbt ett jobb och dagarna flöt ihop och våra samtal började snart handla om att vi ville ha barn. I januari 1996 visade stickan på plus och vi väntade vårt första barn. Helt overkligt.
Det var då jag började uppleva att han hade lite svårt att förstå hur jag mådde. Framförallt i min graviditet. Han hade svårt att föreställa sig hur det egentligen var att leva med en annan individ inuti mig. Vilken blivande farsa har inte det iofs. Knappt jag själv förstod heller. Men det var då mina första känslor om att han mest var intresserad av att prata om sig och sitt, och det han var intresserad av. Jag som ville delge mig av min situation.
Men proffs som jag är och alltid har varit på att anpassas mig, så gjorde jag just det. Anpassade mig.
Sonen föddes i september 1997 och när grabben var tre månader fick maken ett nytt jobb. Där han jobbade sex dagar i veckan med betalt för fem. För han ville så gärna. Han visade framfötterna och gjorde det hur bra som helst. Och det var där och då hans egen karriär tog fart. Medan jag var hemma och var mamma.
Maken fortsatte med sitt enorma tempo och behövde ha saker att göra hela tiden. Jag försökte så gott jag kunde att hänga med i hans fart. Men jag blev bara tröttare och tröttare. Och huvudet kunde inte alls förstå varför, för jag hade ju älskat det livet för inte så länge sedan. Medan mitt hjärta sa att det var ju inte alls konstigt för jag hade ju just blivit mamma. Och jag var ofta ensam. Och med facit så här i hand efteråt tror jag att jag hade en form av förlossningsdepression som jag inte pratade med nån om. För nånstans så ville jag så gärna klara mig själv. Jag ville vara en duktig mamma.
Medan jag försökte hålla näsan över vattenytan kom jag på mitt allihopa att jag inte alls var färdig med hanteringen av min fars alkoholism. (Och det är nog hemifrån tidig ålder som jag lärde mig att det var bra att kunna anpassa mig.) Jag reagerade så otroligt starkt varje gång maken ville ta en öl och jag mådde uruselt de gånger han var ute med kompisar eller med jobb. Jag mådde dåligt bara jag hörde ljudet av när en burk öppnades. Jag började gå hos Stadsmissionen i en grupp för "Vuxna barn till alkoholister". Ett av mina bästa beslut nånsin. Vad jag lärde mig mycket där. Tack gode gud för att jag tog mig dit.
Våran lillebror kom till världen. Vi flyttade till hus.
Makens karriär tog ännu mera fart. Han fick nu erbjudande om ett jobb som betydde annan ort må-tor varje vecka. Vi tog beslutet tillsammans att han skulle ta det erbjudandet.
Och jag hade börjat tycka att det var skönt att vara ensam hemma. När han kom hem kändes det som om en virvelvind kom innanför dörren. Elle en hel storm faktiskt. Rutinerna som jag och barnen hade jobbat in tillsammans rycktes alltid upp och han hade svårt att liksom komma in i dem.
Vi pratade om det, men det var svårt. Det var svårt för mig att tala om hur jag kände och det var svårt för honom att förstå. Vid den här tidpunkten hade jag börjat tro att det var jag som var en tråkig människa att umgås med eftersom han allt som oftast bara ville prata om sig och sitt. Och inte visade nåt större intresse för mig och mitt.
Sonen hade vi det här laget börjat visa sin känslighet och i sexårs var det väldigt tydligt. Han visade rädsla för märkliga saker såsom vissa blommor och vissa kvaliteter på kläder. Han blev fixerad vid vissa saker och kunde inte äta mat som hade varit ugnen. Han kunde inte äta mörk mat.
Han hade oerhört svårt att komma till ro på kvällarna och det kunde ta flera timmar för honom att somna. Hans ångest var påtaglig med illamående och rädsla för att spy. Han var rädd för at hjärtat skulle stanna mitt i natten och han var rädd för att brinna upp om han svettades under natten. Det var verkligen tur att lillebror var ett sånt nöjt barn som somnade helt själv i sin egen säng från det att han var 2 månader.
När jag försökte prata med andra så fick jag höra av många runtomkring mig med svärmor i spetsen att jag var negativ och att det var jag som letade fram alla problem. Att jag var överbeskyddande och att jag allt behövde släppa kontrollen. Vilket gjorde mig ledsen ända in i hjärteroten för jag kände inte alls igen mig i den beskrivningen. Jag som alltid hade varit så positiv och glad och pigg.
Min känsla av otillräcklighet tog ännu mera fart. Tänk om det verkligen var jag som var problemet? Jag anpassade mig ännu mer. Allt för att det skulle vara bra.
Jag har mitt i allihopa ändå haft en otrolig stark inre styrka. Och den har fått mycket näring genom hjälp jag har sökt åt mig själv från olika instanser. Såsom just Stadsmissionen i olika omgångar.
Makens tempo fortsatte.
Mitt sjönk.
När vi äntligen började utreda sonen och det kom upp på papper vad egentligen ADHD och npf är så började jag förstå saker och ting. Jag började inse att i mitt liv har jag nog inte bara en som lever med npf. Jag har nog två.
En dag bjussade jag maken på lunch ute på stan. Jag berättade om mina misstänker och han höll med. Han trodde också det. "Linda inte inte det du ska säga. Säg det bara rakt ut!" Jag började att förstå varför livet inte hade gått som på räls genom åren. Jag började förstå varför humörsvävningarna kom med jämna mellanrum hos maken. Och jag började att förstå varför vårt liv såg ut som det gjorde.
Jag lärde mig att min anpassningsbarhet var ett sätt för mig att slippa ta ansvar på. Jag tog helt enkelt inte ansvar för mitt eget liv. Bara skyllde på nån annan.
Efter det har jag börjat att återerövra mig själv. Jag har insett att jag är precis lika viktig som alla andra. Jag har insett att jag knappt vet vad jag tycker eftersom jag nästan har anpassat ihjäl mig ända sedan jag var liten.
Både jag och maken har insett att vi är olika och det betyder inte att det är fel på nån av oss. Vi är bara olika.
Jag har insett att varför jag sällan tar intiativ till nåt är att jag knappt hinner för maken är sååå mycket snabbare i det mesta. Jag har insett att jag har slutat att komma med idéer för att när jag väl har en ide så har maken 1000 andra samtidigt. Och han är bra mycket bättre på att argumentera för sina 1000 än vad jag är för min enda. Nuförtiden får han tycka att det är jobbigt att jag är sån. Han börjar inse samma sak. Men ligger några år bakom mig i tänket.
Jag har insett att jag inte behöver anpassa mig så väldigt hårt som jag har trott. För mina åsikter är också viktiga. Jag har insett att jag behöver vara otroligt tydlig mot och för vad jag vill.
Jag vet nu att utan min hjälp hade sonen inte varit där han är idag. Utan mitt lugn, mina öron och mitt sätt att stötta honom när han var yngre hade han inte kommit så långt som han faktiskt har gjort idag. Och sen ett par år tillbaka är även maken med på banan. Han kan nu prata med sina föräldrar om att sonen mår dåligt. Jag har slutat att prata med dem om det. Och när maken numer gör det är han tydligen inte ett dugg negativ. Det var visst bara jag som var det förr i tiden.
Att leva med nån som jag misstänker har ADHD är alltså en prövning. På många olika sätt. Jag menar inte på nåt sätt att nåt är bättre eller sämre. Bara olika. Han har lärt sig att hantera sina styrkor på ett enormt bra sätt vilket har varit väldigt bra i hans jobb. Jag har lärt mig massor om mig själv och att leva det här livet har gett mig massor av kunskap om sånt som många andra inte kommer i närheten av.
Och jag misstänker starkt att om jag inte hade varit så jäkla anpassningsbar så hade vi inte varit gifta idag. Bara Gud vet hur många ggr jag har tänkt tanken att lämna. För att nånstans kunna få ett lugn. Både för mig och för barnen. Men jag har valt att stanna. Maken har valt att stanna. Jag har säkert varit en enorm bromskloss i hans liv. Men han har också stannat.
Jag har undrat om jag verkligen älskar honom. Jag har kommit fram till att jag gör det. Jag har bara inte älskat mig själv såsom jag är värd att älskas av mig själv. Och när jag nu är på väg att faktiskt älska mig själv, så blir jag ännu mera säker på mina känslor för andra. Inte bara min man, utan för hela min omgivning. Jag behöver inte göra mig till för andra alls. Jag behöver inte göra mig till för att andra ska tycka om mig. Jag behöver bara vara mig själv. En väldigt skön insikt kan jag säga.
Efter 20 år har vi lärt oss mycket om och med varandra.
Vi har aldrig gett upp även om det har varit enormt svårt, hårt och jävligt jobbigt emellanåt.
Det är han och jag mot rubb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar