Första advent 2006

Det är första söndagen i advent år 2006.

"Mamma! Hjälp mig! Jag orkar inte dölja det här längre!!"

Sonen som är 9 år och tre månader, ligger i sängen och försöker att somna.
Tidigare under dagen har familjen tänt årets första ljus i adventsljusstaken. Julen ligger framför dörren och maken är just den här kvällen och spelar gubbhockey med sina kompisar.

Jag sätter mig på sängkanten alldeles bredvid min älskade unge som ligger under täcket med skärrade ögon.
"Mamma, hjälp mig. Jag orkar inte dölja det längre!"

Den meningen sitter för evigt fastetsat i min hjärna. Det var den meningen som var det så kallade startskottet för att jag på fullt allvar skulle förstå att vi som föräldrar inte längre skulle kunna räcka till med endast vårt eget "sunda förnuft".

Under samtalet som följer så berättar sonen för mig om att om han släcker sin sänglampa med höger hand först, så behöver han göra om samma sak med vänster för att det ska kännas bra. Han berättar att om han går över en tröskel på golvet med höger fot först, måste han göra om det med vänster för att det ska kännas bra. Att om han ställer in ett glas i diskmaskinen med vänster hand så behöver han göra det med vänster nästa gång etc etc etc.

Jag får helt enkelt till mig att vår son har tvångstankar som leder till att han utför vissa ritualer som till slut leder till tvångshandlingar.
Jag sitter där på sängkanten och bara lyssnar. Och det känns som om det bara lossnar i min unge. Det bara forsar ur honom och han gråter. Han visar tydligt att han mår dåligt av det han just säger till mig. Nånstans känner han att det han håller på med inte är rationellt, att han gör det i smyg och att det nu har gått så långt att han mår dåligt av hela situationen. Det håller på att ta över hans vardag.

Mitt hjärta bankar. Så hårt att jag kan se det utanför tröjan.
Jag försöker att se tillbaka. Har jag lagt märke till nåt sånt? Nej. Varför har jag inte sett nåt av det här? Han har verkligen dolt det. Och gjort det jävligt bra.
Och vi har inte haft de glasögonen på oss. Alls.

Nu orkar han inte mer. Nu ber han gråtande om hjälp.
Hur i hela friden gör man då? Hur hjälper man? En som jag älskar över allt annat på hela jorden ber nu mig om hjälp? Och han räknar med att jag kan ge honom den. Självklart ska jag hjälpa! Jag vet inte bara hur. Ännu.

Han lugnar ner sig efter ett tag. Vi pratar ännu mera. Han blir trött. Till slut somnar han. Helt utmattad. Men garanterat oändligt mera lättad till sinnes.

Även om jag hade förstått tidigare att det var nåt.
Så var det nu det började på riktigt.
Mitt jobb som tigermamman.