Studenten närmar sig och sonen stressar ihjäl sig över att inte ha en endaste aning om vad som händer på just hans studentdag och hans egen baldag.
Vi sitter och pratar mycket och jag försöker att förklara för honom så gott jag kan om vad som brukar ske när nån tar studenten här i vår stad. Om att familjen står utanför skolan och klasserna springer ut en i taget. Hur klassen sedan hoppar upp på ett traktorflak och sedan åker runt och runt ett tag på det där flaket. Att det säkert kommer att vara både högljutt och säkert en hel del onyktra kompisar. Jag berättar för honom att hemma kommer vi att ha en mottagning för de han vill bjuda in och hur han själv kommer att vara hemma och äta och hälsa på alla sina gäster som då har anlänt.
Vid halv åtta på kvällen ska klassen äta på stans störta glasveranda som de bokade redan förra året. Alla treor äter sin avslutningsmiddag samma kväll fast på olika restauranger i stan.Och vill man vara med och slåss om de mera finare ställena så gäller det att vara ute i god tid har jag förstått.
Och det som stressar honom mest är att han inte har några fasta tider. Han vet bara på "ett ungefär" och det är ju inte alls bra. Han hänger med alla diskussioner klassen har på sociala medier där det diskuteras flitigt om vad som ska hända både innan och efter själva middagen. Det bara sprutar ut olika förslag från alla håll och kanter och han håller en väldigt låg profil i de här diskussionerna.
Han tar det som bestäms bara, säger han.
Vi pratar om att den dagen är han huvudpersonen och att han egentligen får göra precis som han vill. Att vi ställer upp som chaufför och kör honom vart han vill åka.
Vi talar om för honom att gästerna är här för hans skull såklart, men att han inte behöver sitta hemma och vara social om han absolut inte vill det. Gästerna är här i vilket fall som helst.
På baldagen är det hans uppgift att stå för bil och hämta sin dam hos frisören och sedan åka till arenan. Efter dansen ska han köra henne till en park i stan där de ska fika på en picnic korg som herren ska stå för. Sedan ska alla baldansare gå nåt som heter "rännstensgång" vilket betyder att alla ska gå genom stan en förutbestämd rutt med ena foten i gatan och den andra på trottoaren och med händerna på varandras axlar.
Vi har poängterat så många gånger att han bara är med på det som känns bra för honom. Och han säger att han har bestämt sig. Han ska vara med på allt.
Och det är ju jättekul. Men så otroligt med energi han lägger på det redan nu. Det går åt så mycket kraft får honom att bara förbereda sig för detta och då är det så mycket annat som behöver tänkas på samtidigt också.
Som spanskan som nog går åt skogen. Som resten av skolan, den går iofs inte åt skogen. Som att börja träna inför Vätternrundan. Som att hantera paniken inför rädslan över att kunna skada sig och att bli sjuk inför den. Där jobbar vi stenhårt kan jag säga. Varje kväll vill han han massage för att jag kan känna hur hans muskler känns. Då kan ni förstå paniken han känner eftersom han avskyr kroppskontakt och beröring annars. Många behöver träna sin kropp för att klara en Vätternrunda. Han behöver träna sitt psyke. Det är det som är hans ömma punkt.
Han har fått jobb som också stressar honom just nu. Ett jobb där han ännu inte vet nåt om förutom vilka veckor han ska jobba. 26-31.
Där inväntar vi mer besked och en massa papper. Sedan har vi erbjudit oss att ta kontakt med handledaren och att få till ett möte där vi alla kan träffas och även få kolla in hans nya arbetsplats.
"Det där fixar jag", säger han och jag bara baxnar. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar