Min mans systerdotter mår inte alls bra.
Sedan förra fredagen har hon fått i sig två glassar och två bullar som fast föda. Först igår drack hon ett helt glas vatten. Annars har hon bara kunna få i sig vätska på tesked. Hon har inte ens kunnat svälja sin egen saliv. Den har hon sparat i munnen och när den har blivit full har hon spottat ut allt.
Förra fredagen satt hon och åt yoghurt och flingor när hon plötsligt började att skrika om att hon inte kunde andas. Mamman och pappan rusade in i köket och såg en helt panikslagen dotter vid bordet. De trodde hon hade satt i halsen, men hon kunde både prata och andas. Inget verkade sitta fast.
Sen den dagen har hon vägrat att äta och dricka.
Dagen efter, alltså på lördagen, mådde hon fortfarande inte bra. Hon var ännu i paniktillstånd och vädjade på kvällen att få komma till sjukhus. Så de åkte till akuten under lördagskvällen.
Där skulle hon röntgas och läkaren ville ha in henne kontrastvätska vilket inte alls gick. Ett traumatiskt tillstånd som slutade med att hon fick sövas. Röntgen visade inga hinder i luftvägarna. Inga sår eller nåt annat. De fick ligga kvar och på morgonen märkte de att hennes kudde var torr. Hade den varit blöt hade det visat att hon faktiskt inte kan svälja. Men eftersom den var torr så bevisade det att det att hennes sväljreflex iallafall fungerar.
De fick åka hem.
Men hon åt fortfarande ingenting.
Spottade saliv. Fick i sig nån tesked vatten emellanåt. Ingen fast föda what so ever. Läkarbesök där emellan. I fredags, en vecka senare, fick de läggas in. Då var de tvungna att sätta in sondmatning vilket resulterade i ett första misslyckat försök då hon kräktets upp och ut hela sonden. Ett andra försök ett par timmar senare gick bättre. På lördagen återfick hon en smula krafter och orkade iallafall vara ute och gå. Vid det här laget hade Bup kopplats in eftersom det inte fanns några som helst medicinska och fysiska fel på henne.
Från och med igår tisdag tillhör de Öppenvården på Bup.
Alla är nu ense om att flickebarnet har haft och genomgår fortfarande en panikångestattack som hon inte vet hur hon ska hantera. Alla vet det utom mamman. Min mans syster. Som inte är med på samma match. Alls.
Och vi andra vet varför hon är uppe på läktaren och köper korv.
Hon har samma problem själv.
Hela hennes liv har hon själv kämpat med tvångstankar och tvångshandlingar för att hantera sin egen ångest. Vilket kom fram för första gången i familjen när vi letade släktskap och ärftlighet pga vår sons dåvarande utredning, då läkare frågade ut oss om hur det var i våra släkter med dessa diagnoser. Ingen i hennes familj visste något. Inte deras mamma. Våran farmor. Som inte hade sett nåt överhuvudtaget. Det kom fram då. Makens syrra hade klarat sig igenom tonåren och när hon blev mamma kände hon att dessa tankar kom tillbaka. Med råge.
Vi runt omkring ser en mamma med ett enormt kontrollbehov som önskar att allt är perfekt. Hon kan inte laga mat själv för då är barnen utan stimulans under tiden. Blir det inte på hennes sätt blir hon förbannad och hennes far till barnen har fått stå ut med mycket ilska genom åren. Hon är paniskt livrädd för baciller och har ett bestick legat på deras plåtdiskbänk så kan ingen i familjen äta med den förrän den är diskad ordentligt.
Jag har hur många exempel som helst som jag skulle kunna räkna upp med saker där barnen har varit med om så otroligt märkliga situationer pga att deras mamma har varit som hon är. Med en pappa som då inte har satt ner foten ordentligt och sagt ifrån när det handlar om helt orationella saker. Han har helt enkelt anpassat sig. ( Igenkänning på den )
Och förra fredagen sa deras äldsta dotter ifrån. På sitt sätt.
Under den här veckan som har gått har mamman hela tiden sagt att det är läkarna det är fel på. De bemöter inte hennes dotter på det sätt som dottern behöver. För de känner inte hennes dotter lika bra som hon. De ställer hela tiden samma frågor som de borde veta svaret på, enligt henne. De behandlar inte dottern och resten av familjen med den hänsynen som hon vill.
Hon vill alltså ha hjälp. Men hon tar inte emot den hjälpen som erbjuds. För det är inte den hjälpen hon vill ha. Att hon själv skulle behöva ändra på sig eller tänka till hur hon hanterar denna allvarliga situation är för henne helt otänkbart. Alla andra gör bara fel.
Ingen når fram.
Pappan och dottern har under dessa dagar blivit ett team. De samarbetar bra. Vill åt samma håll. Men med mamman går det inte.
Min man och resten av syskonen samt deras föräldrar sluter nu upp kring henne och behandlar denna snart 40 åriga kvinna med silkesvantar. De tror att de hjälper henne. De släpper allt de har i händerna och skyndar dit så fort hon vinkar med ena fingret.
I mina ögon får hon inte en chans till att läka. I mina ögon har hela denna familj blivit sk medberoende. De tror att de hjälper henne. Men de hjälper henne bara att kunna fortsätta på samma sätt som tidigare. Utan nån ändring. Och det är väldigt synd om henne hela tiden.
Vid påpekande av detta till typ min man eller nån annan i familjen så är det jag som blir problemet.
Och då kommer tankarna till den andra syrran han har min man.
Hon hade problem med ätstörningar när hon var i tonåren. Som inte deras föräldrar såg. Heller. Det var först när lärare och klasskamrater på gymnasiet började att inga hem och varna som de blev medvetna. Men de såg fortfarande ingenting. Fast hon vägde typ ingenting och tränade som en besatt.
Man måste helt enkelt igenom det. Man måste igenom skiten. Hur jobbigt det än är. Man måste lära sig att hantera jobbiga saker. Man måste våga se. Man måste våga prata. Annars ser man bara det man vill se.
Och man måste kunna hantera sig själv först. Innan man kan lära sig att hantera och hjälpa nån annan. Så mycket har jag lärt mig under mina 44 år.
Den här flickan är 8 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar