Förra veckan var den första. Buisness English.
Det var nog bland de bättre besluten jag har tagit.
Under kursen lär jag mig att prata, förstå och även lite om Teambuilding. Otroligt intressant.
Nu i helgen satt jag och sönerna och gjorde våra engelska läxor ihop. Trevlig samvaro.
Annars har storebror mått illa till och från sen i lördags. Han har inte spytt eller så, men han känner av ett visst illamående. Och han blir så less. När ska han få må bra? När kommer den morgonen där han känner att kroppen är på hans sida och att livet faktiskt känns ganska ok? Han själv undrar om han börjar bli dum i huvudet.....
Sen i somras har vi snart gått igenom hela hans lekamen.
När vi var i stugan kände han av hjärtklappning och ont i bröstet. Tungt med andingen och smärta i bröstkorgen. Till slut fick vi lugna honom med att åka till akuten. Där visade alla prover att allt var ok. Vilket jag nånstans visste, men skulle aldrig förlåta mig själv om vi hade nonchalerat detta och det visade sig vara allvarligt.
Iallafall lugnade detta honom en smula och den oron la sig.
Sen efter detta kom yrsel och huvudvärk som ett brev på posten. Precis veckan innan vi lämnade Sverige upptäckte vi en fästing i nacken på sonen. Vi la ihop två och två och kanske var hans mående kopplat till detta. vad visste vi? Skulle ju kunnat ha varit hans oro och ångest också.
När vi kom hem hit eskalerade hans yrsel och det kändes som om han blev yr varje gång vi lämnade huset.
Vad berodde det på? Vi var och är fortfarnade, rädda för att om han inte tvingades/ tvingas ut ur huset skulle/ kan riskera att bli en sk hemmasittare. Men en sån menas att man vägrar till slut att lämna huset av olika anledningar. Och vi vill att han går till skolan. Åker till sina träningar, där han iallafall har möjlighet att träffa jämnåriga.Vi vet egentligen inte alls vilken fot vi ska stå på. Eller vad som är vad i hans fall.
Till slut blev även detta ohållbart. Vi var tvungna att åter åka till akuten. Vilket inte är helt lätt i ett land där engelskan inte är så värst utbredd. Jag fick med mig en kollega till maken som följde med som tolk. Läkaren pratade med henne som sedan pratade med mig. Efter att ha tagit blodprov så visade det sig att han var bärare av en gammal Borrelia infektion. Alltså inte smittad av den fästing som vi hittade under sommaren, utan en sedan tidigare. Som vi inte vetat om. Så en antibiotika kur på 20 dagar. Samt skallröntgen, besök hos neurologen och öronläkare.
Yrsle och huvudvärk kan sitta i månader efteråt. Så vi vet ännu inte om allt detta beror på infektionen eller om det är hans ångest. Så jobbigt!
Och nu mår han illa....
Är det ångest, eller vad är det?
När fan ska det sluta?
Jag vill bara att han ska få må bra. Min enda önskan är att han nån gång ska vakna och känna att det är ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar